Eugene

Så har man då lärt sig namnet på en ny plats i USA, Eugene. Av någon anledning hade man valt att lägga friidrotts-VM i en tidigare för de flesta helst okänd stat i den nordvästliga delstaten Oregon. Ja, varför inte? Det behöver kanske inte alltid vara i Los Angeles, New York, Atlanta eller andra storstäder man håller större evenemang. Och det gick ju bra för värdnationen. USA vann medaljligan i total suveränitet. 33 medaljer, varav 13 guld, blev det och det var hästlängder före Etiopien, Jamaica och Kenya som alla skramlade ihop till tio medaljer. Sverige hamnade till slut på 16:e plats efter Armando ”Mondo” Duplantis jättehopp i stavhopp på tävlingarnas allra sista dag och dessutom allra sist. Ett guld och två brons blev det för Sverige, de två bronsen båda genom Perseus Karlström i gång. Han tog tidigt brons på 20 km och att det med att ta medalj i gång inte – så att säga – var en engångsföreteelse bevisades under tävlingens sista dag då han med blågul tokmössa på huvudet marscherade in på tredje plats på 35 km igår. Nu ska det sägas att det inte är mycket av VM jag sett. Med tidsskillnad på nio timmar mellan Eugene och Sverige blir det på besvärliga tider om man ska se det live. Det var tillräckligt illa med sommar-OS i Tokyo förra sommaren och vinter-OS i Peking i vintras. Det har mest blivit lite glimtar i efterhand, men i natt satt jag i alla fall uppe hela natten och inväntade att det skulle bli klart med svenskt guld för Mondo. När det redan var klart hoppade han 6.06 för att med säkerhet slå mästerskapsrekordet och efter det åkte ribban upp på 6.21, världsrekordhöjden. Och visst klarade han det. Och han var inte ens i närheten av ribban. Som närmast var han tydligen åtta centimeter ifrån den! Vilken idrottare, vilken tävlingsmänniska! Om inte för annat kommer man nog att komma ihåg Eugene just för det här hoppet. Nej, jag hade inte koll tidigare på var Eugene låg. Den enda (ende) Eugene jag kände till var den karismatiske sångaren Eugene Hütz i Gogol Bordello. Kanske att jag ändå passerat Eugene i Oregon vid ett tillfälle i mars 1988. På resa med Greyhoundbuss tillsammans med dåvarande flickvän tog vi oss från San Francisco till Bozeman i Montana och då åkte vi genom Oregon. Jag kan se att Eugene ligger längs en större väg och kanske att bussen körde den vägen för jag vet att vi kom till Spokane mitt i natten och det ligger en bra bit längre norrut. Där var Greyhoundstationen stängd, men vi hade några timmar till nästa buss och någon snäll personal lät oss ändå vara i de där lokalerna så vi slapp frysa utomhus. Annars minns jag inget mer av Oregon, mer än att jag tyckte att det var vackert det vi åkte förbi med bussen när det ännu var ljust. Det är för övrigt en tanke att jag någon gång ska köra hela Highway 1 längs kusten och sedan fortsätta upp genom Oregon och Washington till Kanada och kanske till och med Alaska. Det känns kanske mer som en dröm än en tanke och mer som en tanke än en plan eller realitet, men nog vore det en fin resrutt att göra. One day… Skulle det bli av lovar jag att stanna till i Eugene. Där har de säkert döpt en pizza till Duplantis eller något annat lämpligt trots att den svenskamerikanske Mondo valt att tävla för Sverige. Jag tittar på kartan nu när jag skriver och man blir ju inspirerad. Från Eugene är det inte så långt upp till Portland. Är det inte där det regnar hela tiden? Eller är det i Seattle? Eller är det i det andra Portland, Stephen Kings hemstad? I Eugene verkade det i alla fall vara fint väder hela tiden. Det är ju att föredra. Nej, nu får jag sluta titta på kartan. Jag blir för ressugen. Nu har i alla fall Eugene tillfogats på kartan, i medvetandet, och om jag någonsin kommer den vägen får det alltså bli ett stopp där.