Mother

Mamma. Idag den 8 februari 2025 är det på dagen hundra år sedan hon föddes och hon skulle alltså ha fyllt 100 idag om hon levat. Nu är det ändå relativt få förunnat att få vara med så länge så det var inte att räkna med, men nog hade man hoppats att hon skulle få vara med längre än det blev. Hon hann fylla 85, men en månad senare var det slut. Cancern som upptäckts ett fåtal månader tidigare hade gjort sitt och det återstod för mig och Pappa att ordna med begravning. Samma dag som hon gick bort skulle de annars tillsammans ha valt färger på skåpsluckor och badrumskakel till den helt nya lägenhet i Tingsryd de skulle flytta till senare det året. Nu blev det inte så, inte att de gjorde det tillsammans. Hundra år är lång tid och när Mamma föddes i Karlskrona den 8 februari 1925 var det förstås i en helt annan tid i Sverige och världen än vad det är nu. Det var sju år efter första världskriget och fjorton år innan andra. Det var i ett hus på en av öarna i Karlskrona mina morföräldrar Anna och Ragnar bodde då de fick den dotter de valde att kalla Linnéa och många år senare, någon gång på 00-talet, hade jag utifrån ett gammalt fotografi lokaliserat vad som måste vara det där huset och vi var förbi där och tittade på det exteriört. Mamma var väldigt liten när de flyttade därifrån så hon kunde förstås inte komma ihåg, men nog stämde det med huset på det gamla fotot. De hyrde väl en lägenhet i det där huset, tror jag, men flyttlasset gick snart från Karlskrona till trakterna utanför Sölvesborg. Jag har inget minne av att något annat nämnts än att det var till Grödby eller möjligen Håkanryd de flyttade direkt och det är diffust med vilket av det som det var, som att de där byarna nästan var en och samma. De ligger i Bromölla kommun, men det är helt nära Sölvesborg. Där köptes det väl hus och det huset har vi också besökt, även interiört. De hade det nog bra, men redan när Mamma var tre år gick hennes pappa Ragnar bort av sjukdom, endast 28 år gammal. Hon var för liten för att minnas det själv, men fick berättat för sig att hennes pappa sagt ”vi möts i himlen” till henne – och det fick de i så fall göra 2010. Om någon undrar väljer jag att skriva Mamma med stort M och Pappa med stort P och det är något jag valt att göra när jag exempelvis skriver om dem i men egen dagbok – eller i annat sammanhang – och jag tänker att det är lite av vördnad över det. På samma sätt skriver jag Farmor, Farfar, Mormor och Morfar även om jag aldrig fick träffa vare sig Farmor eller min riktiga morfar. När jag var barn var Mormor efter många år omgift och jag sade ju då Morfar om hennes man – trots att det inte var min riktiga morfar. I vuxen ålder förstod jag på Mamma att det lät lite fel för henne så nu benämner jag honom som Simon – även om han ju var Morfar för mig när jag var barn. Nåväl, det här var bara en utvikning, en slags förklaring till versalerna i Mamma och Pappa etc. Under några år filmade jag Mamma och Pappa parallellt med videokamera och jag försökte göra det så ambitiöst som möjligt, men ändå på definitiv amatörnivå. Jag ville i alla fall att de, var och en för sig, skulle berätta om sin uppväxt, barndom, ungdom o.s.v. och jag gjorde det ganska mycket utifrån gamla bilder från fotoalbum. Det var säkert obekvämt för dem att sitta framför en kamera så, men de gav sig tid och jag gjorde mitt bästa för att hålla den röda tråden och driva det hela framåt. Nu femton år efter att Mamma gick bort och elva år efter att Pappa gjorde det har jag ännu inte tittat på det filmade materialet. Videokameran har jag kvar, liksom det som filmats, men utöver att jag liksom inte givit mig tid till det har det också känts som en svår tröskel att kliva över att titta på det filmade och höra rösterna igen. Jag har fått för mig att det blir svårt, men efter så många år borde jag verkligen ta tag i det och kanske blir det tvärtom att jag kommer att glädjas över att få höra deras röster igen. Hursomhelst bleknar minnena av vad som berättades då under filmandet och vad som även i övrigt har sagts genom åren så jag känner att jag inte har så bra koll på det hela, det där som är långt tillbaka i tiden. Huset i Grödby (eller om det var Håkanryd) får ses som Mammas barndomshem, men 1945 flyttade Mamma och Mormor till ett hus i Ljungalyckan i närbelägna Sölvesborg och det var också i den staden Mamma kom att jobba. Hon hade lärt sig stenografera och redan som 17-åring fick hon anställning på en advokatbyrå, hos Advokat Nilsson (som Mamma ofta nämnde), helt nära Stortorget. Hon trivdes bra där, men efter nio år sökte hon plats på Sparbanken några kvarter därifrån och även där jobbade hon i nio år. Hon träffade under tiden Pappa och de förlovade sig 1959 och gifte sig i Sölvesborg i maj 1960 och i och med det flyttade hon till Småland och den lilla gård som Pappa tagit över efter Farfar. Det var hans barndomshem och det blev också mitt. Jag vill minnas att Mamma med sin erfarenhet från bankarbete i samband med flytten till Småland erbjöds jobb på bank i Tingsryd eller kanske i Väckelsång och hon saknade nog det arbetslivet, men med giftermålet blev det att hon blev hemmafru. Så var det väl då på 60-talet. Det tog några år innan det blev barn så jag var nog välkommen när jag väl kom till världen i januari 1965 och både Mamma och Pappa snart skulle fylla 40. Nu tillkom förstås än mer att göra i hemmet och det där med arbetslivet och att kanske jobba på bank igen var väl bara att tänka bort. Det är ju så jag minns dem, Mamma som hemmafru och som skötte det mesta inne medan Pappa skötte den lilla gården med några kor, häst och höns, skog och åkrar. Och så hjälptes de åt i trädgården. Det måste ha varit en stor omställning för Mamma att gå från kontors- och bankjobb till att plötsligt sköta markarbetet i ett hem där de första åren även en faster till mig och Farfar bodde innan de flyttade till annat. Mamma hade gått någon typ av hushållsskola och det är ofta jag tänker på hur god mat det alltid var. Det var kanske inte så experimentellt utan nästan alltid potatis som basvara, men det var alltid gott. Fiskbilen kom en gång i veckan och då kunde det bli spätta eller annat och i övrigt minns jag ju framför allt köttbullarna och dillkött som var min favorit som barn. Och hon bakade. Det var alltid mycket kakor, alltid hembakat, och flera sorter. Havrekakorna var alltid min favorit och det var nog nästan en heltidssyssla bara att hålla mig med sådana. Så här långt i efterhand har jag alltmer förstått att uppskatta allt det jobb som Mamma gjorde med att baka och laga mat, safta och sylta etc och jag inser att man visade alldeles för lite uppskattning då när det begav sig. Det var säkert alltid ett ”Tack för maten!” eller så, men med så mycket arbete som lagts på det borde man visat mycket mer av uppskattning än vad som gjordes. Det tynger mig en del i efterhand. Man tog allt för givet. Maten fanns där, liksom kakorna och bullarna, klarbärssaften och jordgubbssylten och allt vad det var. Det var alltid efterrätt, bara en sådan sak. Det var mycket av frukt och bär av det egna och kanske lite enkelt med glass eller grädde till, men att det alltid var efterrätt minns jag. Helt kort hoppade Mamma in och jobbade på det lokala företag som då nog hette Elg & Elg eller möjligen Elgporslin och där monterades det tryck på minnestallrikar och annat. Det var dock bara en parentes. Det handlade nog om några månader hon var där och det var väl när jag inte var barn längre. I övrigt var det som gällde att liksom sköta hemmet efter flytten till Småland. När Mormor och den jag kallade Morfar flyttade till lägenhet i Tingsryd 1979 gjorde de det för att komma närmare, men Mormor fick snart en hjärnblödning som tog talet och gjorde henne förlamad på ena sidan av kroppen och därmed rullstolsburen. Det blev inte detsamma med henne efter det och nu följde också att Mamma varje dag åkte och träffade Mormor. Hon ville förstås det, men jag tror också att hon kände att hon ville ge tillbaka. Mormor hade under hela Mammas barndom tagit hand om henne som ensam mamma sedan Mammas pappa ju gått bort. Det blev långt det här och kanske fullständigt ointressant för den som inte kände min mamma, men jag kände att jag nu när det är 100-årsdagen av hennes födelse ville skriva något om henne. Det är hon i högsta grad värd. När jag började skriva i den här bloggen 2017 var det fortfarande bara lite drygt tre år sedan Pappa gått bort och det blev nog en del skrivet om honom och resor vi gjorde tillsammans, men inte så mycket om Mamma. Det var ju mer i närtid att han och jag gjort en del tillsammans och då föll det sig så att han nämndes ibland, helt klart mer än Mamma. Men bättre sent än aldrig. Ett lite roligt och värmande minne av Mamma – som annars inte direkt tog för sig eller hur man ska säga – var när nyligen bortgångne Leif ”Loket” Olsson ett år var med som något av underhållare vid den honungsfest som under flera år hölls i Kvarnamåla. Det var tydligen 1997 och Mamma och Pappa hade liksom de flesta andra tittat på Bingolotto så när nu Loket kom till Kvarnamåla, några hundra meter hemifrån, var de förstås på plats. Det jag drar mig till minnes är att jag skulle ta en bild på Loket och då smög plötsligt Mamma in lite försynt från ena hållet och ville vara med på bilden. Det får bli ett fint minne av både Mamma och Loket. När jag nu lägger ut det här är det ännu tidigt på dagen, men tanken är att jag ska köra till föräldrahemmet och hissa flaggan idag. Den har inte hissats på många år, men är det nu hundraårsdag av Mammas födelse får det uppmärksammas på det sättet. Det blev ju hennes hem under de sista 50 åren. Så är det tänkt i alla fall så om det inte blir något haveri i samband med flagghissandet ska det flaggas på Möckleryd Södergård idag och eventuella förbipasserande som möjligen även läser detta vet då varför. Jag saknar förstås Mamma och hade gärna velat att hon fått vara med längre, men samtidigt var det skönt att det inte blev så väldigt långt utdraget och plågsamt när väl sjukdomen kom då 2009-2010. Jag minns att hon var tämligen trött de sista åren och kanske lurade den där cancern i kroppen länge, men från att det konstaterats till att det var slut var det inte så lång tid ändå. Hon avled på ett rum på en avdelning i Tingsryd, med fönster rakt över gården mot där hon 45 år tidigare hade fött mig. Det enda vi vet med säkerhet är att vi alla en gång ska dö och ju äldre man blir, desto mer av tankar blir det på det. När det skulle bokas gravplats på Väckelsångs kyrkogård efter att Mamma gått bort 2010 såg jag också till att boka platsen intill för egen del. Jag har ingen brådska dit, men det känns ändå bra att jag när jag når den sista vilan kommer att ha min plats intill mina föräldrar. Och på Mammas sida eftersom jag förstått att man begraver så. Men nog om det. Man vill hellre tänka på det levande, de minnena. Bilden överst är från dagen efter Mammas 85-årsdag 2010 och där är hon trött och lite tärd av cancern som exakt en månad senare innebar slutet. Sedan är det bilder jag hittat bland de första jag tog med digital kompaktkamera under 2008 och så den där famösa bilden på Mamma med den inte obekante programledaren, nu en mobilbild tagen på pappersbild och lite grann beskuren. Till minne av min mamma Linnéa Olsson, född Persson. 1925-02-08—2010-03-09.