The last time(?)

Det var med blandade känslor jag lämnade Borgholms slottsruin på Öland för nu nästan en vecka sedan. Jag var glad och upprymd över att ha fått se ännu en glädjefylld och bra konsert med Ulf Lundell, men jag kände också lite av vemod. Det var nämligen just vemodigt att höra Lundell säga att det här var sista gången han spelade där i ruinen. Jo, han har sagt det tidigare där. Var det 2015 han blickade upp mot svalorna, som alltid flyger där ovan ruinen och låter, som han sade att det var sista gången? Tror det. Uppenbarligen stämde det inte den gången, men obevekligt kryper det ändå närmare att det är just sista gången och nu har ju artisten i fråga faktiskt gått ut med ett slags brev där han skriver att det här är sista sommarturnén. När han då där i slottsruinen gav ord till detta verbalt från scenen kändes det som att det nog verkligen var så. Han hade sett någon plakett eller vad det var om att han spelat där redan 1978 och han verkade tveksam till att det stämde, men många gånger är det och han hyllade ruinen som den bästa spelplatsen innan han sade det där ”men…” och följde upp med att det här var sista gången, det här är sista sommarturnén han gör. Det känns lite som att en epok går i graven om det nu verkligen är så. Fler konserter kan vi nog hoppas på och förvänta oss, men inget mer på sommaren alltså. Inga fler spelningar utomhus ljumna kvällar i juni, juli eller augusti. Inte där i ruinen på Öland och ingen annanstans heller. Och det känns just vemodigt faktiskt, som lite av separationsångest. Det här med att Lundell säger att det är sista turnén har väl annars närmast blivit lite av ett laughing matter eftersom det sagts en och annan gång. Redan i diktsamlingen Fruset guld, utgiven 1979, skrevs det om att det var den sista sommaren (läs: sista turnésommaren) 1978 (har jag för mig), men förr eller senare är det förstås den sista. När nu Lundell sade det där i Borgholm lät det faktiskt tämligen definitivt och jag fick lite samma känsla som en bit in på nyårsdagen 1986 när nyårsaftonsspelningen på Johanneshovs Isstadion fick sin avslutning med Rialto som extra extranummer. Lundell hade inför den spelningen gått ut med ett offentligt brev där han klargjorde att det var det sista i konsertväg han gjorde då 1985 och när han då en bra bit in på natten kommer ut på scen i jeans och vit t-shirt – efter att tidigare lite mer ståndsmässigt så där på nyårsafton ha haft vit skjorta och kavaj på sig – och framförde Rialto kändes det mycket speciellt. Det kändes som att det nog faktiskt kunde vara sista gången man fick se honom live. Man kan skratta åt det så här 37 år och otaliga turnéer efteråt, men känslan då någon gång runt halv 2 eller så på nyårsnatten var just den att det där var kanske det sista man såg av Lundell. För min del var det då den nionde konserten (den första i december 1980) och det var känslofyllt att få Rialto där som den kanske sista låten ever. Så blev det ju inte, men det visste man inte då och det tog också nästan tre år innan det gavs ny chans att se honom. En lång cliffhanger. Om detta i Borgholm nu verkligen var sista gången får förstås visa sig, men jag befarar att det nog kan vara så. Det var fint att Lundell lyfte fram slottsruinen som den bästa spelplatsen – ”På sommaren...” poängterade han för säkerhets skull – för det är verkligen en favoritplats att åka till för livemusik. Jag var inte där och såg Lundells famösa spelning 1985 och inte den dagen efter heller (en lite snabbt uppseglad tågluffning gjorde att jag bara såg de två sista konserterna på den turnén trots att jag tänkt se betydligt fler), men jag har sannolikt sett alla Lundells spelningar där sedan dess. Och en del annat. Magnus Uggla 1983, Dan Hylander och Py Bäckman 1984, Imperiet 1986, Badrock 1987, Lars Winnerbäck 2005 och 2012, Håkan Hellström 2017, Per Gessle 2017. Med mera. Och apropå Gessle är konsertkänslan där i ruinen bra fångad i videon till Roxettes Listen to your heart. Jag länkar till den sist i inlägget. Mer än 381 miljoner visningar på YouTube indikerar att fler än vi som besökt slottsruinen har sett den åtminstone i den videon. Sista gången eller inte för Lundells del i ruinen får som sagt visa sig, men nog kändes det lite speciellt när han sade att det var så och tittade sig runt på de där vackra ruinväggarna. Vad kände han? Var det även i honom ett stänk av vemod? Oavsett var det full leverans från scen från början till slut. Öppningen med Den vassa eggen, Ut ikväll och Evangeline har åtminstone för ett tag blivit standard och sedan kan det varieras en del. Den här kvällens enda turnépremiär var Chans och det kändes väldigt nykommet. Länge kändes det som att den alltid var med på turnéerna, men nu måste det vara ett bra tag sedan den spelades. Det kändes onekligen upplyftande med den. I övrigt fick vi Roadhouse Kirschheim, Kapten Kidd, Ryggen fri, Hon gör mej galen och förstås mycket mer. Liksom i Dalhalla blev det lite riff från AC/DC, Alice Cooper och ZZ Top under monologen i Om sommaren och som extranummer fick vi Om jag hade henne, (Oh la la) jag vill ha dej och Gott att leva och som extra extranummer denna kväll en dubbel med redan nämnda Hon gör mej galen och sedan Gå ut och var glad. Sammantaget en mycket bra spelning att lägga till i minnesbanken, vare sig det nu var den sista eller (möjligen) inte. Öland bjöd för övrigt – som så ofta – på kanonväder och för omväxlings skull blev det för min del samåkning/skjuts till en konsert. Det medförde också ett litet besök inne i själva Borgholm med ätande där och sedan lite av picknick i närheten av ruinen innan konserten. Och så en del återseenden för första gången på några år eller i en del fall några dagar. Ännu en trevlig afton denna sommar 2022 då man till slut kunde börja åka på lite konserter igen. Utlovad länk till Roxette med Listen to your heart:https://www.youtube.com/watch?...