Tsunami

På annandag jul eller någon av de påföljande dagarna för nu 20 år sedan lärde vi oss ett nytt ord, tsunami. Kanske hade man hört ordet förut, kanske inte. Då med knappt en vecka kvar av 2004 blev det i alla fall uppenbart för oss vilka enorma krafter naturen kan utveckla och i det här fallet i form av vad som kallas tsunami. Det finns en handfull händelser och katastrofer av olika slag som vi alla bär med oss i minnet, oavsett om vi var direkt berörda eller inte. Till det får naturligtvis, ur svensk synvinkel, räknas Estonias förlisning 1994 med ofattbart många döda och tsunamikatastrofen tio år senare, liksom när statsminister Palme sköts ner på öppen gata i Stockholm 1986 och förstås terroristattackerna mot World Trade Center i New York och Pentagon 2001 – även om det då inte berörde just oss i lilla Sverige alldeles direkt. Naturligtvis är coronapandemin och kriget i Ukraina, inte alldeles långt bort, sådant vi också kommer minnas, men som enskilda snabbt övergående händelser framför allt kanske de fyra förstnämnda. Det är nu tre dagar sedan årsdagen för tsunamikatastrofen och om man följde nyhetsrapporteringen den dagen blev man påmind om det ofattbara som skedde. Ur svensk synvinkel, återigen, var det något de flesta av oss nog kan relatera till eftersom de svenskar som drabbades i framför allt Thailand (eller kanske bara där) var där för att ha semester och fira jul tillsammans i värmen, långt ifrån den svenska vintern. Så förvandlades plötsligt den fridfulla vistelsen och semesterparadiset till ett inferno när havet med våldsam kraft slog in mot land och tog med sig människor, byggnader, bilar etc. Jag har nu i samband med årsdagen sett dokumentärer och annat som handlat om tsunamikatastrofen och dödstalen som nämns är ofattbara: 170 000 i Indonesien, 35 000 i Sri Lanka, 16 000 i Indien, 8 000 i Thailand. Totalt 230 000 döda och mängder hemlösa. Allra värst drabbat blev vän Banda Aceh i Indonesien och utöver nämnda länder drabbades ytterligare ett antal i olika grad. Återigen ur svensk synvinkel var det Khao Lak i Thailand man hörde mycket om. Det var där så många svenskar var på semester och tragiskt omkom. 543 svenskar dog i katastrofen. Jag har aldrig varit i Khao Lak, men jag var på Phuket lite söder om Khao Lak i november 2008 och då även på Phi Phi Islands, även det hårt drabbat av tsunamin. På båda ställena kunde man då, fyra år efteråt, se bilder på hur långt in vattnet nått och på hur förödelsen var efter tsunamin. Det fanns också – framför allt på Phi Phi, minns jag – skyltar som visade åt vilket håll man skulle bege sig om något liknande skulle inträffa igen. Det är svårt att sätta sig in i hur plötsligt allt kunde förändras så och hur så många människors liv och hem slogs i spillror på så kort tid. Ett av de länder som drabbades värst var Sri Lanka och jag var där några år tidigare. Det var nog tidigt 2001 eller möjligen sent 2000. Ett av ställena jag besökte där var Galle och det minns jag nämndes som drabbat i nyhetsrapporteringen under tsunamikatastrofen. Det kryper liksom lite närmare när man kan relatera det till en plats man varit på. När jag åkte söderut mot Galle då för cirka 24 år sedan gjorde jag det med tåg från Colombo och i en av dokumentärerna var det om en passagerare som var ombord på tåget mellan Colombo och Hikkaduwa den där olycksaliga dagen för 20 år sedan. Det måste ha varit på det tåget jag åkte – eller åtminstone den sträckan. Mannen i dokumentären var en av de 150 som överlevde av de ca 2 000 ombord på tåget. När nu det här med tsunamin rullas upp igen framgår det med all tänkbar tydlighet hur en oduglig regering med statsminister Göran Persson och utrikesminister Laila Freivalds i spetsen inte förstod allvaret i det som skett. Det var någonting som hände långt borta och som inte berörde oss i Sverige direkt, så hanterades det. Den officiella informationen var att inga svenskar var döda. Statssekreteraren Lars Danielsson var ju en annan odugling man nu påmindes om. Istället var det Fritidsresors Lottie Knutsson som var den som trädde fram och sade som det var, utifrån det hon kände till. Och kung Carl XVI Gustav höll ett starkt tal. Två journalister/utrikeskorrespondenter som i de här programmen som nu visats fick berätta om sina upplevelser var Stefan Åsberg och Rolf Porseryd och även om de båda varit med om mycket under sina journalistiska gärningar tycktes de båda anse att det här var det värsta de varit med om att rapportera från. Ja, det är svårt att föreställa sig hur det är även om man ser bilder från platserna. 20 år har gått och förhoppningsvis är världen på olika sätt bättre förberedd om det skulle hända något liknande igen. Man får hoppas inte, men naturens krafter är starka och en del går inte att påverka. Ordet tsunami har i alla fall kommit till allas kännedom och vi vet nu vad en sådan kan ställa till med.