Two nights

Det har varit sparsamt med konserter för min del efter det att covidpandemin slog till – förutom en hel del med Ulf Lundell nu på senare tid – och det har bara varit gubbar. Eller… inte ”gubbar” rent tekniskt kanske, men män då. I höstas såg jag i alla fall John Holm, Ebbot Lundberg och Anders F Rönnblom, i våras Ossler och Thåström och nu i sommar The Ark, Lars Winnerbäck och nämnde Lundell. För några dagar sedan bröts till slut den manliga dominansen genom två kvällar vid Kackelstugan i Västra Sörby på Öland. Melissa Horn intog scenen söndag kväll och Sahara Hotnights sedan måndag. Jag har varit på Kackelstugan några gånger och då har det oftast varit i den lilla inomhuslokalen. Trots liten publikkapacitet har man där tagit emot namnkunniga artister som exempelvis Dan Hylander, Magnus Lindberg, Staffan Hellstrand och Thomas Di Leva när jag varit där. Jag har också sett Melissa Horn där, men då var det en spelning utomhus. Den gången var det på innergården och när det nu var dags för henne igen presenterades hon av en av arrangörerna och han sade att något hände med verksamheten på Kackelstugan när just Melissa frågade om hon kunde få spela på innergården. Då togs väl steget till att kunna hålla konserter även där. Jag kan se att jag såg henne där på innergården i juni 2017 och jag skulle tro att det var den spelningen det refererades till. Nu hade man tagit det hela ytterligare ett steg och placerat en större scen på andra sidan den lilla vägen och när nu Melissa presenterades sades det att den här spelningen utgjorde publikrekord för Kackelstugan. Det var ju trevligt och Melissa nämnde också under spelningen att hon var lite stolt över det där med publikrekordet. Senast jag såg Melissa Horn var ett par gånger i oktober 2019 och sedan dess har hon varit med i TV4:s Så mycket bättre och tolkat andra artisters låtar samt fått sina egna låtar tolkade. Det var lite stökigt med det där konceptet nu för det kändes som artister kom och gick hela tiden, men minns jag rätt var Melissa med under hela perioden. Hon var också den – i mitt tycke i alla fall – som gjorde de bästa versionerna av andras låtar. När jag nu såg Melissa igen hade en del av hennes tolkningar letat sig in i setlistan och bäst av dem tyckte jag att Andreas Mattssons Parklands var. Totalt fyra Så mycket bättre-tolkningar tror jag att det blev och utöver dem var det förstås en hel del av Melissas egna låtar. Hon levererar som alltid och på den här turnén har hon med sig fem musiker. Hon hyllade Kackelstugan som ett ställe man alltid vill komma tillbaka till om man väl varit där en gång och hon gillade de stora höbalar som var placerade längst bak på området, vid vägen. De var väl där för att skydda mot insyn kan jag tro. Det var som alltid trevligt att se Melissa live och nästa dag var det dags för ny spelning där på den större scenen på andra sidan vägen, med höbalar som minskade risken för tjuvtittande från vägen (om nu någon tänkte sig sådant). Nu var det dags för Sahara Hotnights, bandet som plötsligt återuppstått efter ett stort antal år. Efter vad jag kan se såg jag dem senast i november 2011 och ett år senare pratade jag något lite med ett par från bandet (vill minnas att det var Maria och Josephine) i samband med The Soundtrack of Our Lives sista konserter på Södra Teatern i Stockholm och då ”utlovades” det att de skulle spela tillsammans igen. Sahara Hotnights alltså, inte The Soundtrack of Our Lives. De albumspelningar Soundtrack gjorda på Södra Teatern gällde för att vara deras sista någonsin. Nu kanske det inte blir så för det finns vissa tecken på att de kommer samla sig igen så kanske att det blir comeback även för dem. En gemensam turné med The Soundtrack of Our Lives och Sahara Hotnights kanske vore något. Sahara Hotnights bildades 1992 och eftersom tjejerna i bandet i tre av fallen är födda 1981 och bara storasyster Asplund 1979 var de alltså inte gamla när det bandbildandet skedde. 30 år alltså sedan dess nu 2022. Under det decennium av uppehåll som varit har det förstås hänt en del. Tjejerna har följaktligen blivit lika mycket äldre, det har skaffats barn och sångerskan Maria har gift sig med Ulf Lundells yngste son Love. Maria har också försökt sig på en solokarriär lite grann och jag såg henne någon gång, men det tog väl aldrig riktigt fart med det. Kul att de nu samlat sig igen och jag har sett fram emot att se dem igen. Det nya album som släpptes tidigare år tilltalade mig visserligen inte jättemycket, men det skulle ändå bli kul att se dem. Tanken var att jag skulle göra det gratis i Linnéparken i Växjö för nu två dagar sedan, men sedan ytterligare en konsert med Ulf Lundell kastats in i den turnéplanen på det datumet fick det bli att se dem där vid Kackelstugan om det skulle ske. Så fick det bli. En stund efter utsatt tid – precis som var fallet med Melissa kvällen innan – presenterades Sahara Hotnights och så steg de fyra – Maria, Josephine, Jennie och Johanna – upp på scenen och intog sina platser. Med sig hade de också en manlig representant på klaviatur. Det inleddes inte oväntat med en låt från det nya albumet, men att de sedan fortsatte med att i absolut huvuddel spela av det nya materialet och från det sista de släppte innan den långa pausen var mer förvånande. Det kan tyckas lite kaxigt att göra så när de allra flesta i publiken nog – om något – är mer inlyssnade på deras tidigare material. Inte en enda låt kom det från deras tre första album, de som de flesta nog känner till bäst. Inget från debuten C’mon let’s pretend, inget från Jennie Bomb och inget från Kiss & tell, albumen som kom 1999-2004. Tycker tjejerna i bandet att de vuxit ifrån de låtarna eller är viljan så stark att försöka marknadsföra det nyare? Det frågades från scen om vi köpt det senaste albumet och några enstaka räckte upp handen. Det här med skivförsäljning är definitivt inte vad det varit och det nya albumet från Sahara Hotnights har nog inte sålt jättebra. Mycket folk på plats ändå, många ville se dem. Frågan är dock om det blir lika mycket framåt. Det var en efterlängtad comeback och jag ville som sagt gärna se dem, men jag kände att jag nog faktiskt blev lite besviken. Det var inte samma go som det var förr. Det tidiga låtmaterialet håller bättre och det kändes lite grann oengagerat, lite blaserat. Eller är det bara den image de vill visa upp? Det är inte mycket till leenden, enda undantaget då den karismatiska trummisen Josephine. Hon har god publikkontakt och vevar på bra bakom trumsetet. Lika yvigt och vilt som förr var det inte heller med det, men det är trevligt att se henne göra sin del av jobbet i bandet. I övrigt… tja, jag känner nog att jag är något lite besviken faktiskt. 620 kr kostade det att se den här något mer än en timme långa spelningen och det kändes inte som att man riktigt fick valuta för de pengarna. Det kändes som sagt lite grann oengagerat också. Det var i alla fall min känsla. Blir det ny turné inomhus framåt kan det kanske övervägas att se dem igen, men jag är långt ifrån säker. Kul ändå att de samlat sig och spelar ihop igen. Kackelstugan är hur som helst ett bra ställe och det är väl värt ett besök. Det är en trevlig miljö och sådana här kvällar med fint väder visar stället förstås sig från sin allra bästa sida. Två kvällar på raken blev det där den här gången för min del. Nästa dag skulle turnékombon Mauro Scocco och Tomas Andersson Wij spela både på eftermiddagen och kvällen och det hade möjligen kunnat vara något att se, men jag hade bestämt mig för att köra till Oslo för att se Ulf Lundell så jag körde hem för några timmars sömn innan det var dags att ta nya turnétag.