Ukraine

Det har onekligen varit omtumlande dagar nu sedan Vladimir Putin tidigare i veckan gjorde slag i saken och påbörjade en invasion av Ukraina. Ett krig i Europa igen. I Ukraina, med samma färger på sin flagga som vi på vår svenska och på inte alls särskilt långt avstånd. Det må kännas lite avlägset, men en titt på kartan visar att om jag som bor i södra Sverige sätter mig i bilen och kör till färjan i Karlskrona, tar den över till Gdynia i Polen och sedan kör vidare blir körsträckan till Lviv i västra Ukraina samma som om jag istället skulle köra norrut till någonstans mellan Östersund och Åre. En bit är det, men ändå relativt sett nära. Det är ju också bara några år sedan Polen och Ukraina anordnade fotbolls-EM tillsammans. Det är så kamper mellan länder ska genomföras, med elva spelare i varje lag och på en grön gräsmatta i 90 minuter, inte som krig. Förhoppningsvis får det här eländet ett stopp inom rimlig tid och att det innan dess inte blir alltför stor blodspillan och förstörelse, men det är illa nog som det är redan. Förhoppningsvis blir det också så att inte fler länder dras in i konflikten, att det sprider sig än närmare, men vad krigsherren Putin har i sikte är svårt att sia om. Obehagligt är det onekligen. Det uppseglade krigstillståndet i Ukraina fick mig att leta upp bilder från ett kortare besök i landet 2018 och en del sådana medföljer det här inlägget. Det var på midsommarafton då för fyra år sedan en betydligt mer fredlig svensk trupp rullade in över gränsen från det som då fortfarande benämndes Vitryssland. Den svenska ”trupprörelsen” bestod av två rosa bussar och x antal resenärer och direkt när gränsen till Ukraina var avklarad blev det stopp för midsommarlunch. Det gick relativt lugnt och fredligt tillväga, även om det att dansa Små grodorna nog närmast kan ses som en provokation i de flesta sammanhang. Traditionell midsommarmat och dito snaps (medköpt hemifrån eller köpt längs vägen) intogs innan vi rullade vidare  mot Lviv, en stad som omnämnts en hel del i nyheterna de senaste dagarna. Vi hade två nätter på fint hostel där i Lviv och en del valde dagen efter ankomst att testa att skjuta med Kalashnikov på en skjutbana inomhus. Nåja, skjuter man bara på måltavlor må det vara hänt. Jag hängde med det skjutglada gänget dit, men vapenvägrade själv så att säga. Smällde högt gjorde det. Det lilla vi hann se av Lviv tilltalade. Jag minns att jag kände att jag mycket väl skulle kunna tänka mig att åka dit igen. Jag har för mig att det inte var så jättevarmt under våra dagar där så vi hade kanske inte vädret med oss riktigt just där, men en annan gång skulle det ju kunna vara varmare. Vår resa då sommaren 2018 var mitt under fotbolls-VM, vilket hölls i Ryssland. Att det inte var populärt med Ryssland, ryssar och framför allt Putin kunde man ana sig till på lite olika sätt. Att det såldes toalettrullar med Putins bild på antydde på vilken del av kroppen man helst skulle vilja använda den ryske presidenten. Sverige hade kvalificerat sig till VM och vi hjälptes åt att hitta lämpliga barer eller pubar för möjligheten att längs vägen se de svenska matcherna och just i Lviv var det undertecknad som hittade ett trevligt och lämpligt stort ställe där vi kunde inrätta en liten svensk avdelning under matchen och äta och dricka gott, till och med Guinness. När jag initialt frågade om de visade fotbolls-VM fick jag svaret att visst gjorde de det, allt utom när Ryssland spelade. Ännu en indikator på att grannlandet inte stod så högt i kurs. Det var fyra år sedan Ryssland annekterat Krimhalvön. Nu var det inte Ryssland som Sverige skulle möta utan Tyskland så då var det ju inga problem att se matchen. Vad resultatet blev kan vi lämna därhän. Efter de två övernattningarna i Lviv rullade vi vidare längs de ukrainska vägarna med bussarna och det blev som vanligt under kördagar lunchstopp längs vägen. Vårt andra och sista stopp med övernattning i Ukraina var sedan i vackra Kamjanets-Podilskyj, lite knappt 30 mil sydost om Lviv. Dit kom vi på seneftermiddagen på söndagen den där midsommarhelgen och en missad avtagsväg som skulle lett oss smidigare till där vi skulle övernatta gjorde att det på rosabussvis blev lite av strapatser med trånga passager både på höjden och bredden. Det var trädgrenar i vägen och det var trångt att svänga runt med bussarna, men till slut hade chaufförerna på skickligt sätt manövrerat fram bussarna till dit vi skulle. Det var bokat övernattning i hus. Det blev utflykt till en gammal fästning och med sitt höga läge kunde man där blicka ut över landskapet runtomkring om man vände blicken från tornen och annat. Jag besökte också ett miniatyrmuseum där man byggt upp miniatyrer av fästningar och vad allt nu var. Lite grann som Miniland i Halmstad (om det är bekant). Dagarna är ju långa då runt midsommar, men med relativt sen ankomst till Kamjanets-Podilskyj blev det inte så väldigt mycket av sightseeing som hanns med. Lite av staden hann jag i alla fall se. Lviv och Kamjanets-Podilskyj var alltså vad vi besökte och så var det förstås en del bussåkande genom landet, vilket inte är att förakta. Morgonen efter övernattningen i Kamjanets-Podilskyj bar det tidigt vidare till Moldavien, men lite hade vi i alla fall hunnit med att se av Ukraina. Det gav mersmak måste jag säga. Det blir också att det känns lite närmare och lite mer greppbart när man besökt en plats eller ett land och man senare ser och hör om det i nyhetsrapporteringen. Det är onekligen så att man känner för ukrainarna i dessa dagar och vi får verkligen hoppas att det här kriget inte blir alltför utdraget och alltför omfattande i antal döda och skadade och sett till förstörelse. Som sagt var är det tillräckligt illa som det är.