Utanför murarna

”Gôbber å kärringer, huk er i bänkera för nu laddar han ôm” var statsminister Tage Erlanders punchline på värmländska när han gjorde sig folkkär genom att dra en rolig historia i Hylands hörna 1962, ett klassiskt klipp från TV:s barndom. Det där citatet kom jag att tänka på när Ulf Lundell någon låt in i konserten vid Waterside i Mariestad hälsade publiken med ”Hej på er, gubbar och kärringar!” (ja, jag tror att det var exakt så). Jag tänkte på hur han på Fårö lite grann ondgjorde sig över att det är samma ansikten och mest äldre i publiken och jag tänkte att nu kommer det väl mer av sådant. Nu konstaterade Lundell dock att det är naturligt att man blir äldre och att han själv var senior. Hans bedömning att 90 % i publiken var seniorer menar jag dock inte stämde. Jag tyckte nog att jag kunde se en ganska hyfsad blandning av yngre och äldre. Lite hackande var det ändå för han var på en som stod längst fram och som han sett på några konserter. Lundell frågade om han sett tre-fyra konserter nu. ”Sex” blev tydligen svaret och Lundell kommenterade ungefär med ”Och du står här rakt framför mig?” och undrade om det inte kändes upprepande. Lundell tyckte att det var skönt att det var ljust så att han kunde se en del andra också. Det där är lite trist för är man ett troget fan vill man kanske vara med allra längst fram, inget fel med det. Lundell har lite svårt med att det är samma ansikten där framme, men rimligtvis borde man väl få stå var man vill. ”Vad vi gör här på husets tak är tamejfan våran sak!” sjunger han ju i Herrarna. Nåja, nu var det inte mer ”gnäll” än så, inte mer än att han konstaterade att publiken var lite pratglad. Det var lördag och ett trevligt konsertområde med servering och folk var där för att ha det just trevligt så det blir väl lätt så då. Jo, lite pratigt var det och promillehalten hos åtminstone någon enstaka var lite väl i överkant. Lundell var trots sina små markeringar på gott humör och det blev ännu en bra spelning. En fin spelplats var det där i närheten av Vänern. Lundell tetades med att säga att han var i Mariefred och rabblade andra orter, men visste förstås var han var. Slätten där i närheten såg ut som Montana, sade han väl också. Och att han skulle skriva en bok med titeln Vänern. Lite publikfrieri. Det är alltid trevligt med nya spelplatser och när jag i turnéplanen såg att Lundell skulle spela i Mariestad kändes det lite uppfriskande. Jag tror faktiskt inte att jag överhuvudtaget varit inne i Mariestad tidigare. Jag har passerat, på väg norrut eller söderut, men något ärende in i själva Mariestad har jag inte haft vad jag kan minnas. Spelstället i Mariestad hette Waterside och jag kollade aldrig upp vad det var, men namnet förde tankarna till Waterfront i Kapstaden och andra liknande ställen där man lagt en massa restauranger och annat längs med vattnet vid hav eller sjö. Jag trodde alltså att Waterside var något i den stilen, men det var det inte alls. Det visade sig att Waterside var ett hotell och vandrarhem i det som tidigare var fängelse. Jag jobbade på fängelset i Växjö sommaren 1995, den sista innan det stängde som Sveriges då äldsta fängelse fortfarande i drift och jag var nu inne på Waterside och tittade och det var tämligen likt hur det var i Växjö med celler och tjocka väggar. Även det i Mariestad var ett gammalt fängelse och det känns som att de där äldre svenska fängelserna tycks ha haft samma arkitekt. Det var bevarat med fängelsemurar och allt och där, utanför murarna, var spelningen förlagd till en gräsyta mellan det forna fängelset och en vik av Vänern (eller om det räknas som en del av vattendraget Tidan). Utanför murarna var vi alltså, men den låten fick vi inte. Däremot drog Lundell en lång anekdot i Om sommaren och det var om hans fängelsevistelse i Lärbro på Gotland. Öppen anstalt var det, sade Lundell, och han kunde ju ha vitsat till det med att säga eller sjunga ”jag trivs bäst på öppen anstalt”. Det var ju för värnpliktsvägran det där och inget annat och tydligen bara en månad. Lämpligt nog också februari, den kortaste månaden. Hörn till pärmar jobbade han med som straffarbete eller vad man kallar det. Han hänvisade till att Thåström suttit betydligt längre tid, i omgångar som det verkade, och att han haft tyngre arbete. Det var kanske också för värnpliktsvägran. Det framgick inte. Lundell pratade på om den där månaden i Lärbro och det fanns de som kallades för ”tomhylsor” där och det var om en film som hyrdes, Flesh. Alla ville se filmen, men det blev lite konstig stämning när de lämnade lokalen där de sett filmen för filmen igenom hade det enligt Lundell varit en naken man som krälat omkring i en lägenhet eller hur det var. Det var en film där Andy Warhol var inblandad på ett eller annat sätt. Sade inte Lundell att den hyrts på DVD? Det var väl i så fall lite feltänkt. Sådana var inte uppfunna när Lundell satt av sin tid i Lärbro. Det borde väl ha varit sent 60-tal någon gång. Det var en lång historia denna kväll och det var väl i den han också plockade upp det som var med på olika sätt i motsvarande "prator" sommaren 2019, nämligen ZZ Top-riff av en eller annan anledning. Lite ZZ Top, levererat av Janne Bark, fick vi dubbelt upp av denna kväll. En ny underhållande ”Lindeman” (se inlägget Om himlen och Österlen) var det från Lundell och den framfördes på det Lundell kallade egoramp, en ramp framför själva scenen. Det blev en konsert som till stora delar hade likadan setlista som den föregående vid Kronovalls vinslott. De sex första låtarna var samma och även senare var det mycket som återkom och i samma ordning. Som sjunde låt kastades dock Kapten Kidd in och senare i setet kom Om det här är vintern och den röjiga Om jag hade henne och konserten avslutades med en comeback för publikfavoriten Hon gör mej galen. De fyra låtarna spelades alla för första gången på turnén och enligt vanligtvis välunderrättad källa som varit på plats redan vid soundcheck hade åtminstone de tre sistnämnda låtarna körts där. Nämnda Aldrig nånsin din clown var tillbaka i setet liksom (Oh la la) jag vill ha dej och ”kombon” med Snön faller och Levande och varm fanns med från Kronovalls vinslott, ”kombo” såtillvida att Lundell menar att textrader i dem känns lite daterade. Det här var nu sjunde konserten på turnén och med Hon gör mej galen som extra extranummer har det så långt varit sju olika låtar som fått avsluta konserterna. Det är kul med den variationen onekligen! En del andra artister ter sig på så sätt tämligen trista med statiska setlistor där inget alls förändras. Det är mycket det här med variationen och de underhållande mellansnacken som ger det lilla extra till Lundells spelningar och som bidrar till att man vill se det om och om igen. Det har Lundell gemensamt med en viss Bruce Springsteen. Om han är bekant. Medan bandet och Lundell väl alla bodde på hotellet Waterside rullade jag vidare norrut efter konserten och väl framme i annan stad, Kristinehamn, hanns det med ett par Mariestads Export framåt natten. Det kändes lämpligt efter spelningen i Mariestad. Club Zebra där i Kristinehamn verkade ha klappat igen så det fick bli på annan för ändamålet lämpad inrättning. Kristinehamn låg bra längs vägen mot nästa konsert, den i Dalhalla. Till sist: den översta bilden här i inlägget har jag fått låna av Andreas Dahlbäck. Tack för det (om du läser)! Jag tyckte att det var en snygg vy från trumsetet och bilden visade ju också tydligt att de verkligen spelade utanför murarna den här kvällen. Det är alltså Andreas bild. Andreas Bild däremot är något helt annat. Han spelade fotboll i Öster.