EN TAXIRESA

Igår, efter mycket om och men kom vi så fram till Kambodjas huvudstad, Phnom Penh. Vi tänkte det kunde vara kul att se lite av den kambodjanska landsbygden så vi tog taxi i stället för flyg och nog fick vi se landsbygd alltid! Att åka bil (eller vilket annat färdmedel som helst i detta land) är en upplevelse i sig. Jag sitter och funderar på om vår chaufför tänker att han kör ett race, för han gasar upp och växlar ner var femte sekund och lutar sig inåt i kurvorna. Det finns alltid någonting på vår sida av vägen att väja för - lekande barn, en get, tuktuks fullproppade med människor, en mötande buss i vårt körfält. Efter fyra timmars resande bestämmer vi oss för att stanna vid en rastplats och sträcka på benen. När vi sedan är redo att köra vidare får vår förare inte igång motorn. Han testar alla möjliga knep tills bilen (tack och lov) slutligen började rulla i sakta mak. "Wooh!" utropade han i triumf men lyckan blev kortvarig skulle det visa sig, för efter bara några hundra meter klappar den ihop igen. Vi föreslår att vi kanske ska ta oss tillbaka till den där rastplatsen, som är den enda civilisation vi sett till på ett bra tag. Kanske ringa någon som kan komma och fixa bilen alternativt möta oss med en ny fungerande en? Vi står alltså stilla mitt på vägen medan bilar, bussar och långtradare susar förbi oss lite för fort och lite för nära för att det ska kännas helt bekvämt. Och det är över en timme kvar till Phnom Penh. Vår förare tycker inte vi ska vända om utan kör fullständigt slut på motorn, som att han väntar på att den mirakulöst ska börja fungera igen. Bilen hoppar fram några meter i taget innan den slutligen hostar till och dör helt. Vi sitter där som fågelholkar och föreslår igen att han kanske ska ringa nån. "Don't worry, no problem" säger han då igen. "I turn". Här börjar vi protestera vilt eftersom körfälten är avgränsade med en liten mur. Alternativet skulle då vara att köra över den eller köra i motsatt riktning som trafiken i 5km/h vilket verkar rent livsfarligt. Så vi hoppar ut, tar våra feta väskor och börjar traska. Kommunikationen är ju ett annat problem. Han säger att han ska komma efter men vi ser istället hur han och bilen försvinner i horisonten. Som grädde på moset börjar det regna. Efter drygt två kilometer kommer vi tillbaka till rastplatsen igen. En timme har gått och vi är tillbaka där vi började. Ingen i personalen pratar engelska och mottagningen är knapp. Vi funderar på vad sjutton vi ska göra. När vi övervägt att ta buss alternativt försöka lifta den sista biten dyker plötsligt vår chaufför med en fungerande bil upp = jubel och dans! Den här gången klarar vi oss till utkanterna av Phnom Penh innan bilen brakar på nytt. Resan som egentligen skulle ta fem timmar (vilket vi tyckte lät mycket eftersom det på kartan var cirka 22 mil) tog i stället åtta. Vi var nådigt hungriga men också lättade när vi äntligen kom fram. Först slängde vi in väskorna på rummet sedan slängde vi oss själva här: Och gick inte upp förrän vi hade russinhud på både fingrar och tår.