8 år, covid och en valp

November. Mitten av november. Över en månad sedan jag senast var här och lämnade ett digitalt spår efter mig, och jag påminns varje gång om hur mycket jag saknar det här - skriva. Skrika ut en hel insida i ord.  Nåväl. Var befinner vi oss i livet? En av de mest påtagliga förändringarna får nog ändå vara Göte.  Göte är 14 veckor gammal, en blandning mellan wachtel och gråhund, alldeles underbar och på senare tid också lite väl äventyrlig när han tar ut svängarna. En efterlängtad familjemedlem som dundrade  in i våra liv för två veckor sedan (eller, han smög in, skrämdes halvt ihjäl av Nicko och var sinnebilden av förvirrad och nedstämd några dagar innan han fick upp farten). Han är fantastisk. Och skitjobbig. Men mest fantastisk.  Och för en vecka sedan blev Ronja 8 år. Herre. Min. Jävla. Gud.  8 år av uppochner, bergochdal, hitochdit, framochtillbaka. Raketen, som med otänkbar hastighet anlände till livet en mörk novemberkväll för 8 år sedan. Tydligen. Vilket är märkligt, jag vill minnas att det på sin höjd var 2, kanske 3, år sedan? Men nej. Tydligen inte. Ronja min Ronja, stark som en björn i allt som är hon, egen och alldeles fantastisk. Som har sin första flickvän nu. Som vill att alla (utom möjligen den envetna lillasystern) ska få vara med och få plats. Som vill bestämma -allt- själv. Som vill vara stor men liten när det passar henne. Vilket det gör ganska ofta så fort hon tycker något är tråkigt att genomföra. Tänk att jag fått vara med och bygga den starka lilla människan ❤ Hur mår jag? Tackar som frågar, det är helt okej. Vi är på god väg in i hösten, vilket innebär följande. Nu badas det, minsann. Senast var inför kalashelg. Social interaktion, mycket ljud och fart och fläkt trots storleksanpassningen. Det är dessutom november. Och det är i november det händer som man brukar säga (det brukar man nog inte alls, men så blev det). Det är i november jag påminns om hur snabbt tiden går - inte genom att titta på mig själv utan genom att titta på mina barn. Det är i november livet de två senaste åren kastats upp i luften som en halvstekt pannkaka och inte landat alls sådär snyggt som det kan göra på film utan mer som en kladdig ihopvikt hög som man funderar på hur man ska lyckas veckla ut. Vi hoppas på brutna traditioner i den frågan i år.  Och sist ut då. Vi måste prata om det. Den här helvetesjävlaskitpandemin som återigen kopplat sitt grepp runt Sverige och världen. Vi står återigen inför sinande intensivvårdsplatser, restriktioner och sannolikt ökande dödstal. Återigen plockar jag fram skyddsmask och visir, förbereder min hud och min mun för svett, torr inandningsluft och fuktig ånga från mina egna andetag. Återigen. En överväldigande känsla av tröttsamhet, men också tacksamhet. Jag försöker tänka att det här kommer vara en lärorik tid, något jag kommer kunna lära mig av inför resten av livet. Och när jag inte orkar tänka det så andas jag bara. Ibland friskluft, och ibland torrt genom andningsskydd. Det får vara så. Och jag fortsätter mentalt hålla om alla kollegor omkring i landet, torka tårar på företagare som ser sina livsverk falla isär, klappa om ensamma äldre och skratta och le när tillfälle ges. Jag hoppas ni mår väl.  HEJ!