Fatta din penna och skriv
11e december 2020. Vi närmar oss två månader sedan senaste inlägg, och något bland det sista jag skrev innan 2020 tog slut var att det varit ett lugnt år, ett år att landa i. Vilken jävla jinx det blev. Avslutningen på 2020 blev turbulent, tårfylld, proppad med ångest och otrygghet, många frågor och inga svar. Försök att greppa små stunder av vila. "Gå ut, Ida. Gå ut. Var ute. Gå." Som jag har gått... Inledningen på 2021 svajig, darrig på ostadiga ben. Och otroligt tröttsam. Och nu, lite mer vila. Herrejävlar livet. Du är tung på det här med känslor alltså. Men frukta icke, kära ni. Mitt tidigare nämnda kolibrihjärta är fortfarande intakt - om än något omruskat av mentalt flimmer, och allt som var ledset en period blev av olika anledningar omvandlat till ilska härförleden. Ilska skapar hos mig handlingskraft och beslutsamhet, och där står jag nu och jobbar mig envetet framåt som ett frustrande godståg i motvind och snöstorm. Och på tal om snöstorm! Här blev det 15 minus och skitmycket snö. Vi alla vet vad det gör med mig. Jag har varit så mycket ute. Och fransar har frostat igen. Och det har skottats och andats och gåtts så mycket promenader i solen. Och, det ser ut att hålla i sig ytterligare en vecka. Vi kom inte till Sälen i år, så jag tror bannemig Sälen kom hit istället. Det stora barnet åker skridskor (och är imponerande bra på det dessutom), vi har åkt pulka så mascaran runnit, skratten har kluckat och tårar runnit. Mest på barnen efter att ha åkt med föräldrarna, faktiskt. Medan föräldrarna skrattat. Låt gärna varje vinter vara såhär framöver. ❤ Jag har inte så mycket mer att förtälja. Jag försöker göra saker jag mår bra av, umgås med folk som värmer själen (coronasäkert och blablablanivet) och snart, kära ni, ska ni få en Ida fixar själv. Fram tills dess fortsätter jag röra på kroppen, fulskratta högt, längta till springunderlag och andas friskluft. Och så bada, såklart. Tack för att ni lyssnade.Hej!