Ida lämnar celler

Goddag och välkomna tillbaka! Är ni besvikna över inläggsflödet? Jag förstår. Den enda ursäkt jag kan ge är den om att jag inte tänker be om ursäkt för det. Jag har väl också ett liv va? Nåväl. Det var ju ändå länge sedan vi körde en helt vanlig liten historia ur verkligheten. Väldigt väldigt länge sedan faktiskt. Oj så kul vi ska ha det.  Det hela började med en kallelse till cellprov. Ni vet. Upp i stolen, isär med benen, makabra saker upp i hål jag aldrig skulle placerat dem i om jag fått välja, eventuellt lite smärta och sen "tack och adjö" så blir man utsparkad genom dörren och undrar vad som hände. Eller ja. Det var i alla fall så det blev. Förhoppningsvis är det annorlunda för andra. Nåååvääääl. Ni ska få höra.  Cellprov, alltså. Minnet från för tre år sedan var att det gjorde ont. Det kan det tydligen göra ibland. Cellprov råkar ju dessutom vara SKITVIKTIGT för att i tid upptäcka cellförändringar som med lite god vilja och second breakfast kan utvecklas till livmoderhalscancer. Jag är inte heller vaccinerad mot HPV-virus som ju på senare år visat sig ha viss inverkan på den där eventuella cancerskiten (och även om du är vaccinerad, GÅ ÄNDÅ på din inbokade tid. 100% skydd finns inte). (Dubbelparantes, förlåt, men tack ändå du långsamt evolverande vetenskap som vågade satsa på i alla fall EN kvinnosjukdom trots att historiken kring kvinnor och deras besvär är en mörk fläck i universum.)  Jag är kallad till en torsdag klockan 13:15 på SESAM-mottagningen i Nyköping. Jag tar min lilla nummerlapp och sätter mig i det otroligt beiga väntrummet för att vänta på min tur. Undrar lite över vilken lyckligt lottad människa som ska få trycka upp ansiktet i mitt underliv. Hoppas att det är en trevlig och kanske rolig person. Kommer vi skämta och skratta och ha det lite kul tills...? "Nummer 91, cellprov!"  En nasal röst som skär genom luften trots den låga ljudnivån och bubblan spricker. Jahopp. Let's do this.  Jag går efter den späda äldre kvinnan till hennes pyttelilla rum. Det är verkligen... så litet. Ett ergonomiskt höj- och sänkbart skrivbord med dator, en gynekologstol, en liten vagn med verktyg jag förmodar att hon behöver, ovanför den ett väggskåp. Och så en vikskärm. Som verkligen är vikt. Den är fullt uppenbart inte till för att skyla sig bakom. Eller framför. Eller ja. Jag funderar faktiskt på vad den över huvudtaget fyller för funktion där den står. Alltihop intryckt i ett rum på typ 5 kvadrat. "Hej, blablabla heter jag." (Jag minns faktiskt inte vad hon hette, glad för oss båda över den saken.)  "Jaha, och Ida heter jag!" "Fredhage?"  "Ehh.. ja, det stämmer."  "Legitimation."  Jag inser redan här att den där förhoppningen om 10 minuter trevlig stund (nej, inte så som du tänker nu) är över och förbi redan innan den ens börjat och jag känner en flyktig känsla av tacksamhet över att jag 1. Har gjort det här förut och  2. Är ganska trygg i min kropp i dessa avseenden. Vilket kanske låter konstigt, förstår jag, men just gynekologi är något jag absolut inte behärskar och jag överlämnar mig HELT till personen framför mig i den typen av avseenden.  "Då får du klä av dig på underkroppen och lägga dig i stolen."  Ser mig hastigt omkring... okej. Så. Ingen skärm att stå bakom. Det finns förvisso krokar att hänga kläder på men de är uppsatta på en vägg med möbler framför och omöjliga att komma åt utan att klättra över saker. Och det känns inte som att det är så hon har tänkt. Matrix är gissningsvis inget som imponerar på den här kvinnan. "Uhm... ska jag lägga kläderna här bara eller...?"  "Stolen längst in går bra." Korthuggna svar, ryggen emot. Vilket i och för sig kanske inte är så konstigt. Det hade FAKTISKT varit mer creepy om hon stått och stirrat på mig. Men det gör hon inte, hon sitter redan redo på en låg pall framför gynstolen som jag ska upp i. Krum i ryggen och plockar fram vad hon behöver. Slevar och björnsaxar och ja. Sånt de använder, ni vet.  Min ytterst smidiga kropp (hahahahahaha, åh gud...) är för dagen något begränsad i sitt rörelsemönster pga ganska ordentlig träningsvärk. Jag försöker ändå med ett visst mått av värdighet och grace placera mig på rygg på den hårda britsen, med benen i en konstant vinkel av Kalle Anka-halkning. Ni vet vad jag menar.  "Hehe.. jag har lite träningsvärk så vi ska se hur det här går, hejsan hoppsan."  "Kommer 70-åriga tanter upp ska nog du klara det också."  "Eh... Jaa... heh... okej. Roligt ändå att de kan komma upp här, men så fort de landar på golvet får jag hämta dem, hahaha..."  Ja, jag gjorde ett försök att bonda över vårdsituationer här. Det gick... sådär. Kan man säga. Om inte ett snarstucket "hm" är något kodspråk jag missat och som egentligen betyder "HUJEDAMIG vad rolig du är!", men jag tror faktiskt inte det.  Sedan är det tyst. Helt. Jävla. Tyst. Det stoppas upp saker i mig, det tas cellprov och klafsas runt med blöta stövlar och underställ i mitt mest privata rum, och hon säger inte ett knyst. Inte en förvarning. Inte en förklaring. Inget "nu blir det kallt". Inget "nu kan det spänna lite". Inget "nu tar jag provet, det kan kännas lite grann" (även om det inte gjorde det alls den här gången). Inte ett ljud. Inte ens när hon är klar, utan några sekunder efter att jag känner att hon dragit ut björnsaxen (eller om det var en 250 ml kaffetermos, jag är lite osäker) får jag själv fråga "är vi klara?". Möts av ett kort "ja".  Jahapp.  Jag som normalt sett kan finna mig ganska snabbt reser mig bara upp från stolen. Säger försiktigt till ryggtavlan som återigen är emot mig att jag kan blöda lite efter såna här undersökningar och frågar om hon har ett trosskydd. Utan ett ord plockar hon fram ett ur en låda framför sig och sträcker det åt mig bakåt utan att ens vrida på kroppen. Utan ett varsågod. Hon är som artificiell intelligens, fast en otrevlig sådan.  Klär på mig. Nämner att jag har lite besvär av blödningar och smärta vid ägglossning och att jag är undersökt för det. Men jag signalerar, enligt mig, ganska tydligt att jag söker bekräftelse på att det är normalt. "Visst kan det väl vara så eller...?" "Mm. Det är jobbigt."  Jaha. Okej. Önskar henne trevlig helg och går därifrån. Tänker att jag ångrar lite att jag duschade innan eftersom jag i hemlighet tycker att hon förtjänade sämre. Att jag hellre hade stoppat upp en rutten ananas i fiffi än rengjort mig.  Nu har det gått en vecka och trots att det här på många sätt är en ganska humoristisk historia och jag på inga sätt tagit skada av den, blir jag såhär i efterhand förbannad. Jag HOPPAS att hon bara avskydde mig, att det var något i min personlighet och uppsyn som bara totalt inte passade henne. För om hon är sådär mot personer som är mer osäkra eller som kanske gör sitt allra första besök som innefattar att en okänd person ska trycka upp sig själv och saker i vayay så kan hon nog faktiskt förstöra ganska mycket för en människa. Och i värsta fall göra att man drar sig för att söka vård, vilket ju vore fruktansvärt. Puh.  Jaja. Om ca 3 månader kommer i alla fall en bekräftelse på om allt ser fint ut, och det är ju det viktigaste.  I övrigt då? Hur mår vi? Våren har kommit och blivit sådär bipolär i vädret som bara våren kan bli. Man vet aldrig på förhand hur man ska klä sig och det enda man kan vara helt säker på är att oavsett vad man väljer så är det fel.  För snart två veckor sedan kunde jag springa den här underbara underbara rundan igen! Ut i skogen och backe upp och backe ned. Och så är jag tatuerad! Livet går sin gilla gång med andra ord. Tack för att ni läste. Igen. Stackars er vad mycket tid ni missade till annat nu. Men tack ändå, det gjorde mig glad! HEJ