Om att orka andas och överleva ett år till

Jag sitter och kollar igenom mina gamla instagramhändelser, och inser att jag är en ganska rolig person (eller i alla fall besitter samma dåliga humor som 2018) när jag springer på ett inlägg. Ett inlägg från en tågresa med byte i Stockholm där jag ska möta samma jävla demoner som låg latent under många år, men som exploderade 7e april 2017. Som att öppna en ask som läckte lite från locket, som man öppnade för att släppa ut det som fanns i för att det kanske skulle försvinna då, men istället visade sig innehålla allt en människa inte kan förväntas orka bära på. Det är slutet på mars och min kropp påminner mig om att jag snart ska dö. För visst ska jag väl snart det? Eller du? Eller kanske någon annan viktig? Jag kommer nog dö. Det blir nog jag. Och jag vill inte det. Jag. Vill. Inte. Det. Inte än. Och hur ska jag någonsin kunna vara redo för det?  Hur ska jag klara att sätta mig på ett flyg mot Luleå på måndag? Är det då jag ska dö? Kommer det göra ont? Jag vill inte att det ska göra ont. Jag vill inte att det ska hända alls. För det är ju den här tiden på året det händer. Väl? Varje år behöver hjärnan sätta tvångströja på hjärtat, få henne att sätta sig ner, hålla om henne, vagga henne i sin famn, hyscha lugnt och klappa på håret, bädda om med en filt och varsamt sy ihop det trasiga hålet som återigen har börjat läcka. Tala om för bröstkorgen att det som händer just nu inte händer på riktigt. Viska mjukt mot en tårblöt kind, "vi går inte sönder, jag lovar dig det. Det är bara så det känns. Solen går upp imorgon med."Få hjärtat att andas i samma takt som hjärnan. Hur lilla hjärtat lyfter på ena hörnet av filten, tittar på hjärnan och ser att hon också gråter. Tittar på de skakiga händerna som syr ihop allt det trasiga, omtänksamt men lite snett och vint. "Det blir fult. Hur ska jag någonsin kunna laga dig?" Hur lilla hjärtat smyger fram sin lilla hand och tar hjärnans hand i sin. "Du gör så gott du kan, och det är det finaste som finns." Och med fingrar som kramar hårt tröstar de varann. Lilla hjärtat, som gör allt för att dunka det bästa hon har, men som en gång om året senaste åren tror att livet nog tar slut snart. Lilla hjärtat, som vill springa det snabbaste hon kan för kanske kommer vi undan det onda om vi flyr. Om vi bara springer tills 7e april har passerat så klarade vi oss nog, eller hur? Lilla hjärtat, som skriker. Som skriker av rädsla och ilska och frustration och sorg och ensamhet. Och av glädje och livslust och värme och tröst.Det är snart april och jag kommer kanske aldrig komma över hur jävla jävla ont allting gör den här tiden på året. Det är snart april och jag behöver påminna mig om att inget var mitt fel. Att jag får andas. Att jag får leva. Att jag får känna. Allt. Allt som den där skitdagen på Drottninggatan fick mig att känna, får jag känna. Att ingen kommer kräva av mig att sluta känna det. Det är snart april och jag måste påminna mig om att kanske ingen fattar, men att alla kommer vilja försöka. För min skull. Och det är fint.  Det är snart april, och jag får må såhär. Jag får svaja. Jag får flacka med ögonen, sänka blicken, andas djupt. Och ta sats igen. Det är snart april och jag får vara ledsen.Det är snart april och jag får vara glad. Det är snart april och jag får känna allt. På samma gång. Med hela kroppen. Det är snart april. Och kanske får jag leva. Ett år till. I taget.