Om Omberg, och om att springa rätt när allt går fel - en racereport.

Jag tänkte berätta om Omberg för er. Om den där 30-årspresenten från hon som är en av de viktigaste jag har i livet. Jag tänkte att ni vill se bilderna, hur fint det var, hur underbart fantastiskt och vackert. Och så är det ju som det alltid är betydligt mycket mer än så. Välkomna till en ny race report, den första efter den helt sjuka upplevelsen att vara pacer på ett ultrabackyard, om ni minns? Annars kan ni läsa om det här.  Det börjar alltså med att jag en tisdag i maj fyller 30, och får lika många flaskor vin till mitt förfogande. Den ena heter Hope, eller 'there is always HOPE', och den kommer med ett litet kort som delvis lyder enligt följande: "Vinet symboliserar och ska avnjutas på Stocklycke vandrarhem. På verandan efter en god middag och 27 km runt Omberg." Hon har varit där en gång förut, tillsammans med sin lika springande partner, som i sin tur har sprungit den rundan oräkneliga gånger. Och det är han som har väckt idén. Här borde hon springa igen, med mig i hasorna. Och hon gör det. Stackars arma kvinna.  Vi hittar ett datum i juni som passar bra. Hon har semester, jag har ledigt och vi kan boka in en övernattning på Stocklycke vandrarhem. Hon kommer till mig en måndag, sover över och hjälper mig att lägga ett litet lugnt lock på den alltigenom hysteriska förskolelämningen den dagen. (Som ett litet tillägg här, kvällen innan har Anna pratat i telefon med en anhörig till henne, som hejsan hoppsan måste till akuten sent på kvällen pga orsaker. Jag ser på Anna att hon är lugn, att hon är närvarande här, men jag vet att en del av henne också vill dit.) Klockan 10 kan jag pusta ut. Barnen är under uppsikt av pedagoger och allt jag behöver göra nu är att packa ned min camelbak. Sedan är allt klart. Bara att tuta och köra.  Till jag inser att camelbaken användes senast ett halvår tidigare. I bästa fall. Och att den av outgrundlig anledning har parkerats i ett skåp därefter. Med vatten kvar i. Jag misstänker att ni själva kan föreställa er den tillväxt som skett under tiden den fått ligga och götta till sig i väntan på att få användas igen. Låt mig beskriva det enkelt - den är kastad nu. Men det är ju lugnt, tänker vi, och åker förbi både Intersport och Stadium i Nyköping för att skaffa en ny. Tyvärr verkar det gå total inflation i camelbaks och efter att ha lyckats få dem att förstå att jag redan har en väst men att det behövs en ny vätskeblåsa får jag reda på att det inte finns att tillgå just här. Vi är trots allt vid gott mod och siktar in oss på Linköping. Vi kommer ju ändå behöva äta lunch, och där kan vi både köpa en vätskeblåsa (som jag varit mycket snabb att reservera på hemsidan för att inte råka gå miste om den), äta oss mätta OCH köpa den energi vi kommer behöva för löpturen. Allt löser sig!  Sagt och gjort landar vi i Linköping, köper en ny vätskeblåsa, handlar chips och banan och ölkorv och choklad (efter att Anna delgetts den chockartade nyheten att saltlakrits inte innehåller salt i sin rätta bemärkelse) och äter en himmelsk lunch med thaimat och sushi (på buffé. Snälla nån) innan vi åker vidare mot Vadstena. Klockan har hunnit dra iväg och vår tidsplan har spruckit lite grann i kanterna. Stocklycke ligger inte i direkt anslutning till något samhälle så vi köper med oss mat från Annas svärföräldrars lilla ställe inne i Vadstena att värma när vi kommer tillbaka på kvällen. Och så glassladdar vi, såklart. För det måste man ju inför drygt 2,5 mil traillöpning.  Efter lite om och men och skratt och flams är vi i alla fall på plats. Vi plockar in mat i kylen, packar löparvästarna och gör oss redo att springa iväg. Den nya vätskeblåsan ska såklart fyllas med vatten också. Och det är då jag inser att den läcker. Och den läcker inte lite, utan den läcker som ett såll. Det RINNER vatten ut skarvarna på locket, och trots att vi provar på alla möjliga sätt går det inte att använda den utan att övriga saker blir totalt dränkta, vilket försätter oss i en situation där jag till mitt förfogande har två stycken vattenflaskor a' 250 ml, och Anna två stycken a' 500 ml. Lösningen får bli att vi tar med oss ytterligare en, hård, vattenflaska i min väst, och förlitar oss på den källa som ska finnas halvvägs där vi kan fylla på vatten under löpturen. Det är en icke-optimal lösning, men vi är på gott humör och löser helt enkelt situationen.  Och så bär det iväg. Ganska mycket senare än vi egentligen hade planerat, men vi är i alla fall på språng. Hurra!  Vi flyger fram. Eller ja, HON flyger fram. Jag... hänger med. Låt mig ägna en kort stund åt våra olika uppladdningar inför denna löptur. Jag har vilat, medvetet har jag vilat, låtit musklerna ha ett par lugna dagar och återhämta sig inför det som för mig kommer vara en ganska tuff uppgift. Anna har backtränat. Dagen innan. I Hammarbybacken. SEXTON svängar upp och ned. Ni läste rätt. Sexton. Nivån oss emellan är... tja. Jag har lite att ta ikapp, så kan vi väl säga. Milt uttryckt.  När vi har sprungit runt 11 km börjar jag dippa lite grann. Benen är lite tunga och kroppen signalerar att den skulle behöva lite energi när Anna utbrister något i stil med "här var det lättsprunget!". Jag får upp en bild i mitt huvud, av den långa smala hurtiga som går med spänstiga steg och pigg blick och känner att livet är toppen, tätt följd av en ytterst flåsig köttbulle med svettigt hår i ögonen. Som en tecknad serie. Och jag får ett fnissanfall, mitt i min rätt trötta trötthet. I synnerhet eftersom jag stånkade fram ett "ja, verkligen" samtidigt. Min största lögn under den rundan. Efter 14 km befinner vi oss i ett område där jag för ovanlighetens skull har täckning. Leden runt Omberg verkar innebära ganska långa bitar av radioskugga, men just här har jag en, eller möjligtvis två om jag står helt stilla på exakt rätt plats, pluppar på täckningsstapeln och min telefon ringer. Micke. Jag svarar så hurtigt man kan när man sprungit en halv långrunda. Han... gör inte det. För han har ont i magen. Riktigt riktigt ont i magen. Mannen som aldrig klagar på smärta kan knappt prata för att det gör så fruktansvärt ont. Alltså, medan jag befinner mig på det mest olämpliga av ställen på den mest olämpliga av dagar väljer Micke att få akutont i magen. Supermormor rycker som vanligt ut och barnvaktar medan Micke tar sig till akuten för diagnos njursten ska det visa sig under senkvällen. Jag tappar fokus en liten stund, kan man säga. Men vi tar en mikrovila Anna och jag, äter lite medan vi går, fyller på vatten och pratar. Och fortsätter. För hur det än är och hur det än blir så måste vi ju runt leden så vi, i värsta fall, kan sätta oss i bilen och köra hem igen.  Delar av Ombergsleden går genom kohagar. Skyltar sitter uppe om att ta det lugnt bland djuren men att de inte är farliga, och vi har rört oss igenom en ganska stor (tom) hage redan. Frampå kvällen kommer vi till ytterligare en hage. Vi har sprungit runt 20-21 km och kossorna kan verkligen inte klaga på utsikten i alla fall. De tittar intresserat (eller hungrig kanske?) på oss medan vi går in i hagen, hejar på dem och tar varsin bild.  Sen... eh... Ja. Det börjar med att vi inser att högen av kor börjar röra sig mot oss. Inte fort, men bestämt och i samlad tropp. Och råmar.  Vi joggar på lite, så kan vi väl säga. Man vill liksom inte riktigt stå med ett staket i ryggen och kor som kommer rakt emot en från andra hållet. Flyktvägarna är, så att säga, begränsade. Hejdå korna, tänkte vi. Icke det, tänkte korna. Som följde efter. Hela högen kor joggar alltså mot oss, eller vid oss, eller i alla fall obekvämt nära oss i otrevligt hög hastighet (det var säkert inte speciellt snabbt, men det kändes som att de hade raketbränsle att ta till vid behov). Vi gör vår snabbaste kilometer på hela kvällen, i en kohage som är oändlig och känns som att den aldrig ska ta slut, medan mina tankar flyger mellan att lägga märke till bra klätterträd (för inte kan de väl klättra i träd ändå?) och lätt dödsångest (är det alltså genom en ko-attack detta liv ska avslutas?) och rent praktiska funderingar (om jag nu klättrar upp i trädet, VEM ringer jag efter hjälp?).  Hagen tog slut. Till slut, tog den slut, och vi firade med att äta ölkorv och kissa i skogen. Vilken pärs.  Vi närmar oss efter mången motgång slutet. Som en liten upplyftande historielektion får vi springa förbi fina citat från Ellen Key som jag inte minns vem det är, eller varför hennes citat stod där. Men det var ju ett fint litet inslag i alla fall. Våra trötta ben och huvuden börjar vittra målgång och middag, och vi fnittrar okontrollerat i nedförsbackarna. Det är typiskt dåligt att få skrattattacker i nedförsbacke med trötta ben i skogen omgiven av skyltar som varnar för stup, men alla (två) inblandade överlevde.  Och sedan. Är vi nästan nästan där. Och sedan, igen, är vi där. På plats. Tillbaka där vi började.  Det duschas. Plockas några fästingar (iuw...). Värms bakpotatis. Och äts. Vi har beslutat att låta vinflaskan ligga, trots att vi bestämt att vi ska sova kvar och inte åka hem på kvällen. Micke blir sur, och hotar med att aldrig mer tala om när han blir sjuk om inte vinflaskan öppnas pronto. Så den tas fram. Och jag har tagit med fel flaska. Som det optimala slutfelet på en helt konstig löprunda kantad av motgångar och diverse klanterier.  Jag sov som en stock den natten. Vaknade till en magisk morgon och frukost och åkte hem. Vi åt en lunch i mitt kök innan Anna åkte vidare och jag åkte till Öster-Malma för att hämta Göte. Vilade löparsvullna fötter i converse och gick en lugn lugn 5 km lång runda för att vädra ur det trötta ur benen. Bara för att komma tillbaka till bilen och konstatera att jag någonstans på vägen tappat bilnyckeln. Den mentala headshoten... Jag gick tillbaka igen. Samma runda i mina egna fotspår. 11 km totalt. Ingen nyckel. Gick samma runda några dagar senare. Ingen bilnyckel. Den är fortfarande borta (men jag ska operera bort något odefinierat i min livmoder om en vecka, och med lite flyt(ning... förlåt, jag hittar ut själv) är det kanske den som kommer fram...?) Vi drack inget vin den där kvällen, trots allt. Samma flaska står kvar på hyllan i köket hemma, bredvid flaskan från Anna som fortfarande är oöppnad och som sannolikt inte kommer drickas på Stocklycke vandrarhem. Men kanske någon annanstans, i samma fina sällskap som höll humöret uppe tillsammans med mig i 4 timmar på skogsvägar, ska den öppnas och vi kommer minnas tillbaka till 27 km Omberg och vad som kunnat bli full-blown chaos men som bara blev ett "det här är ju inte sant?!". Förhoppningsvis kommer ingen behöva uppsöka sjukhus just den dagen, förhoppningsvis kommer alla bilar ha sina nycklar i behåll och kanske har vi lite mer medvind generellt.  Det blir som bekant sällan som man tänkt sig.  Det blir som bekant oftast ganska bra ändå.  HEJ!