Om tid och ord och vad som komma skall

28e april. Då skrev jag senast. Alla ord som genom hela livet varit en räddning och som någonstans på vägen försvann. Eller de nådde i alla fall inte hit.  Ibland måste man faktiskt skydda, om inte sig själv så i alla fall andra. Ibland fanns lust men inte tillfälle, ibland fanns tillfälle men inte lust, och ibland måste man bara välja bort vad man skriver om.  Så vad hände på vägen? Inga större katatastrofer, men jag fyllde 30. Jag känner mig inte som 30 och jag har haft orimligt svårt att förhålla mig till min ålder. 30. Trea-nolla. Det är konstigt.  Och sommaren kom, med dunder och brak. Jag får alltid lite ångest på sommaren, en märklig känsla av stress. Som att det är det här vi väntat på i 9 månader och nu måste jag skynda mig att njuta. Att hinna. Att leva. Att de här tre månaderna är allt vi överlever för under höst-vinter-vår. Och jag blir stressad för så är det ju inte. Vi lever ju då med, eller hur. Eller hur?  Men jag fyllde i alla fall 30, och jag blev så firad att jag blir alldeles gråtig fortfarande när jag tänker på det. Jag fick paket, i mängder. Fler och mer omfattande än jag någonsin kunnat ana. Jag fick ballonger, blommor till jobbet, meddelanden, mat, vin och så fina kort och hälsningar att jag till slut inte kunde ta till mig mer. Det SINNESSJUKA arbete Micke lagt ned inför min födelsedag kommer fortsätta göra mig varm många år framöver. Den mannen... ❤ Vi har gjort så fina saker. Enkla, och fina, saker. Vi var en dag på äventyr på en plats där nästan allt är tillåtet. Vi satt en kväll på en uteplats tillsammans med människor som flytten hit gav oss - inte direkt, men efter ett tag. Vi fick i och igång en båt. Och vi badar. Oj vad vi badar. Göte är ung och glad och kåt och vild och  flyktbenägen och helt jävla hopplös. Och barnen. Barna di barna. Den lilla som är helt makalöst stor. Den stora som är så ännu mycket större men också så liten, och som hämtar närhet genom att klappa på mitt ben en kväll i soffan. För hon kan ju själv. Men så väldigt nära mig. Mickes farmor är begravd, och de små barnen som har så avlägsna minnen men ändå vet och ändå förstår när begravningen väl äger rum. Som grät båda två i pappans famn och sedan landade i tryggt i min när de kom hem igen, för att "prästen var cool och allt var okej". Energin det tar. Det var tunga kroppar som somnade ikväll.  Att få landa på platser, det är väl vad vi gjort. Man måste få ha guldskimmer i vardagen, och öppnar vi bara ögonen och ser var vi ska leta är det lätt att hitta dit. Ibland här. Ibland där. Och ibland någon annanstans. Och så sprang jag ju. Men det ska ni få höra en annan dag. Om ni fortfarande läser ibland, så tack. Det värmer mig att se att ni tittar in. HEJ!