Att vara lugn och trygg

Normalt så brukar jag berätta eller skriva om händelser, långt i efterhand. När jag fått bearbeta, både processen och resan. Men det känns det som att ett nytt kapitel skapas. Just denna tidpunkt, så kommer allt förändras. Framför allt känns det okej att berätta om mitt liv - så som det ser ut just nu.  Om vi backar bandet lite. Sommaren är snart slut, det är en någon vecka innan kursstart och snart dags för att påbörja andra året inom journalistprogrammet. Jag tar ett stort beslut. Valet att hoppa av, göra avbrott från mina studier och det var inte några konstigheter eller krångligheter med genomförande av det. Inte heller att anmäla sig som arbetslös till arbetsförmedlingen, då det sker digitalt och med några enkla frågor numera. Det var efter planeringssamtalet, något av det första man gör med en arbetsförmedlare. Efter det telefonsamtalet blev allting konstig. Informationen jag fick av handläggaren var: 1. Eftersom jag inte varit eller kommer vara arbetslös i ett helt år, så får jag inte någon form av ersättning.   2. Jag har visserligen planer på att återuppta studierna till våren igen, men det är ingen garanti att jag blir antagen!  3. Handläggaren nämnde att snabbaste vägen till pengarna, det är att hitta ett jobb.  4. Rapportering ska ske varje månad. Tvungen till att söka mellan 6-20 jobb varje månad. Detta för att jag fortfarande är inskriven, men utan ersättning. CV och personligt brev, det får man sköta själv eftersom tidigare tjänsten som gav möjlighet till personlig feedback har tagits bort.  Detta tog jag med en nypa salt eftersom jag varit med om liknande, år 2018. Då arbetsförmedlingen även då nekade mig ersättning, men efter grävande efter information så lyckades jag efter lång kamp driva igenom ett skadestånd. Så jag fick tillbaka pengarna, men vilken tid och energi det tog. Ett halvt år försvann i diverse olika beslut, pappersarbete, mejlande, telefonsamtal, framtagande av bevismaterial och läsa på om mina rättigheter. Jag var min egen advokat, polis, journalist och många andra roller. Nästan ett helt år, om inte mer försvann innan jag kunde gå vidare i mitt liv. Det blev visserligen en vinst mot arbetsförmedlingen. Men jag kunde inte riktigt njuta av det, för någonstans under resan hade jag förlorat något viktigt... mig själv.  Denna gång ringde jag direkt till Försäkringskassan. Jag behövde bekräftelse. Enligt reglerna behöver jag medverka i någon av arbetsförmedlingens program för att få ekonomisk ersättning. Vilka personer som har rätt till detta, det bestäms av arbetsförmedlingen. Jag rekommenderas att kontakta någon form av a-kassan. Så jag samlar på mig ny information, bara för att upptäcka nästa problem, enligt kraven ska man ha jobbat tidigare. Det har jag. Men inte inom den tidsram eller mängd, som krävs för att få ekonomiskt hjälp. Så inkomsten uteblir totalt. Tur ändå att jag sparat en del av mina studiemedel inför sommaren, men det börjar ta slut. Det är inte frågan om den tar slut, utan när?  Stressen hänger över mina axlar. Hur ska jag få ihop detta? Nuvarande situation för mig är precis som år 2018, men denna gång är situationen en aning svårare att lösa. Hur kan det inte finnas skyddsnät? Ekonomisk trygghet för att hjälpa unga, handikappade eller personer i riskgrupper? Som hörselskadad är det svårt att hitta jobb, detta utan faktorer som att vara ung och sakna längre arbetslivserfarenhet. Totalt blir det nästintill omöjligt att hitta ett jobb.  Varför ska man skriva in sig hos arbetsförmedlingen? Ha krav på att rapportera och söka ett x antal jobb varje månad? Varför är jag fortsatt inskriven? Jag vinner inte någon ersättning på det och arbetsförmedlingen förlorar genom att behöva godkänna rapporter, kontrollera att jag sköter mig och så vidare. Ingen vinner på detta. Men jag håller mig kvar, utifall det blir längre arbetslöshet än väntat. Till sist bör jag med lite tur, kunna bli inskriven i ett program i värsta fall. Även om jag hoppas på studier inom snar framtid. Trots denna ekonomiska krissituationen, så lyckas jag ändå behålla lugnet. Jag vet att det är temporärt och jag gör mitt bästa med jobb– eller studieansökningar. Några träningspass på gymmet när huvudet känns extra stökigt, fokusen brister eller rastlösheten smyger sig på. Det gör att jag kan behålla min målmedvetenhet.  En slags återhämtning? Kanske denna tid är för mig. För det är stor skillnad mellan 2018 och nu. Jag tror mer på mig själv. Egentligen kanske jag skulle gräva djupare kring mina ekonomiska rättigheter och starta ett krig. Men jag väljer att spara min dyrbara energi och söka jobb, för jag litar på att lösningen är tillräckligt nära i mina framtid. Som jag skrev i början, det känns som ett nytt kapitel, kanske är det just detta som behövs för min del. Ekonomiska ostabilitet. Hitta trygghet i sig själv. Skapa en stabil grund inför framtiden. Reflektera kring denna upplevelse, så jag kan förstå andra bättre i framtiden. Någonstans bör det finnas en lärdom i detta.  Ladda om. Rensa. Skriva klart sista sidorna, för att äntligen sätta punkt. För helt ärligt, jag är inte arg. Kanske om möjligen en aning besviken. Inte för att jag står utan inkomst och hjälp från arbetsförmedlingen. Däremot avsaknaden av skyddsnät, speciellt för de med mindre tur än mig! Det är vad som väcker känslor. För att oavsett var man än vänder sig, så finns risken att falla handlöst och maktlöst ner i hopplöshetens slukande hål. Hur är det möjligt att man inte fångas upp? Makthavare där ute, eller ni som har någon form av makt, vad gör ni för att förhindra detta? Förhindra att folk hamnar mellan stolarna? Jag känner att det är tur att jag är ganska stabil mentalt. Att jag valt att frivilligt befinna mig här, men ibland vinglar även jag på gränsen till att falla ner i psykisk ohälsa och stå fortsatt stabilt. Mina beslut om studierna, det ångrar jag inte. Hade jag stannat då jag fallit direkt och dessutom dragit på mig större ekonomiska skulder från CSN. Det var inte min framtid.  Det har ändå varit en lärorik tid. Snart är det november. Månaden som jag tänker krävs lite extra hårt arbete. Om man ska senare kunna ge familjen något i julklapp till julen. Inkomst. Det är precis vad som behövs. Samtidigt, är det något som detta år har verkligen lärt mig... så är det människorna som räknas och minnen av olika äventyr. Inte pengarna. Presenterna har egentligen inget värde, för det är tanken och personen bakom den som är viktigast! Något begagnat. Hemmagjort. Skriven lappen med fina ord. Det är också riktiga presenter. Precis som en dyr inköpt pryl för båda kommer från hjärtat och med omtanke.  Så vad säger ni? Kanske vi ska ta ett djupt andetag? In genom näsan. Ut genom munnen. Det finns något som jag brukar säga, det löser sig! Inte som vi alltid har tänkt oss, men så länge vi ser svårigheter som tillfälligt, kanske det blir en aning lättare att ta ett steg framåt då. Speciellt bli snällare mot oss själva. Sluta med dessa hårda, arga eller våldsamma slag vi gör mot oss själva. Speciellt när det inte går som tänkt. Var snällare, lyssna på magkänsla och din kropps behov. Ibland behövs det pauser. För... Jag lovar att det kommer bättre tider. Om du inte redan har kommit fram dit. Var det som lugnar stormen, så den tynar ut som sanden i ett timglas.  Kram Frida