Ett år med journalistiken

Jag lovade i ett tidigare blogginlägg att sammanfatta mitt första skolår, detta är sammanfattning av alla personliga toppar och dalar. I perioder har det varit mycket distans eller campus vilket gör det svårt att värdera året på ett bra sätt, men här är lite kort om vad jag tycker är värt att lyfta upp.  Fördelarna med att studera distans är att man hinner balansera privatlivet också. Nackdelen är att man får mindre socialitet och ”naturligt” umgänge. På campus är det oftast intensiva perioder med svåra utmaningar, största skillnaden märktes i föreläsningarna för min del eftersom det är en aning lättare att ta anteckningar på plats. Så allt har verkligen sina för- och nackdelar.  När man har distans träffar man inte klassen som jag tidigare nämnt, diskussionerna blir annorlunda och vid dåligt internet hos någon blir irritationen stor och inlärningen mindre. Vid ett tillfälle hade vi en lärare som körde hela kursen distans och vi skulle befinna oss på campus, läraren befann sig förmodligen hemma med otroligt dåligt internet. Konsekvenserna blev röriga föreläsningar och diskussioner eftersom man pratade över varandra. Den kursen upplevdes som onödigt svår och jobbig, vilket slutligen förmodligen blev en stor påverkan av elevernas slutarbete och betyg.  När man som jag har två diagnoser rekommenderar jag verkligen att emot stöd och hjälp! Framför allt be om det för i efterhand inser jag att personligen skulle jag ha bett om mer hjälp. Sett till att krävt det stöd som jag bett och har rätt till för exempelvis textning av filmer nämnde jag halvvägs in i utbildningen att jag behövde i alla sammanhang, men det var bara i en kurs av totalt åtta som det skedde! Det kunde ha varit åtminstone en eller två kurser till som fått textning.   En annan sak att nämna är att lärarna eller gästföreläsarna brukar normalt delar med sig av sin powerpointpresentation, vilket är bra för då kan man repetera och "falla" tillbaka på det. Men efter ett helt år har jag kommit fram till att i mitt fall stämmer det inte, för att har jag missat något i föreläsning så är det tufft att komma i kapp och jag har absolut inget att "falla tillbaka" till när det gäller presentationerna. Det är mina anteckningar som oftast har räddat mig!   Sen kan vi prata om energi, hur mycket energi försvinner till studierna? Många gånger har jag fått betyget E (godkänt) och gett energi för högre betyg. Vi är snart inne i juli och jag är utbränd med en lättare depression som jag försöker återhämta mig från och tanken på andra året samt tredje året, kommer bli ännu tuffare och frågan är om jag kommer få godkänt och vad blir kostnad? Förmodligen min egen hälsa.   När vi ändå är inne på hösten, så är jag otroligt osäker på om jag ska fortsätta med journalistiken. Jag har sökt till ett annat program. På samma skola för jag är faktiskt nöjd med det och helheten, det handlar mestadels om inriktningen. Kan jag tänka mig jobba med det? Sanningen är mestadels säger jag: Nej. Det är inte jag. Kan inte se mig som reporter eller journalist. Aldrig varit politiskt intresserad eller vill granska högre makter, jag vill berätta historier och människors liv.     Jag låter ödet eller slumpen avgöra vilket bananskal jag ska halka in på till hösten. Jag har gjort mitt bästa under första året, sökt både nytt program och några kurser att läsa på sidan av till hösten. För även om det är tuffare att läsa 125% eller mer, så kan det vara värt det och hålla humöret uppe genom använda kreativitet.  Dessutom om jag förstått det korrekt, så kan man använda avklarade kurser och dess poängen till att tillgodoräkna om man inte klarar andra kurser i sitt program. För om vi säger att i det program du läser, finns det en kurs som du inte klarar, då kan du tillgodoräkna de extra kurserna som du läser (om det är rätt poäng och nivå)! Inte helt säker på det, men det var en stor motivation för min del eftersom jag kände att jag var på gränsen till att klara det vetenskapliga kurserna och ha en extra kurs kändes skönt utifall jag skulle behöva poängen.  Sammanfattning av några av årets höjdpunkter: Redaktionsövningarna, i första kursen delades klassen i två och hade varsin tidning under några dagar. Man växte otroligt genom den övningen, för man fick verkligen se om man klarade av yrket och det var en avslappnad "tävling" mellan redaktionerna. Framför allt det grymma samarbetet mellan klasskamraterna och att alla gav det lilla extra, för det fanns motivation till det!  Vi hade senare under året en andra redaktions-kurs som innebar två veckors praktik och jag var på HT (Hudiksvalls Tidning) och trivdes otroligt bra där! Stort tack för att mottagandet av mig och peppningen! Det var helt klart annorlunda mot vad jag föreställt mig, vilket gav mig en tankeställare att fortsätta studierna åtminstone till sommaren och därefter avgöra vad nästa steg blir. Redan under vintern strax innan vårkanten började mina funderingar av att hoppa av, jag är otroligt glad över att ha fortsatt och gjort klart första året. Mycket tack vare HT som gav mig hopp och stöd men också klasskamraterna förtjänst framför allt för under hela året har de peppat och diskuterat med mig kring programmet!  Vi är ganska många som har redan har hoppat av, funderar eller kommer hoppa av utbildning vid hösten för att göra något annat. Vi har alla delat känslor och funderingar, så det är nästintill normalt att jag också är osäker. Sen tror jag att journalistiken och utbildningen har under första året blivit stort påverkat av mitt privatliv som har varit stökigt och stressigt. Skolan har varit en plats att fly till för det mesta för när utbildningen började, då hade min älskade morfar avlidit och begravningen ägde rum då.  I början av 2022 var det min gammelfarmor som somnade in och när det nästan var klart med arbetet som följer efter ett dödsfall. Då kom beskedet om att en av mina mostrar hade cancer och i maj somnade hon in. Så tre dödsfall under ett skolår, lika många dödsbon som ska plockas ut, rensas och sorteras. Uppsägning av lägenheter, abonnemang, meddelande om dödsfall, planering av begravning och dess innehåll. Man kan säga att första året inom journalistik har mestadels färgen svart, men de ögonblick som jag starkast minns, de är i regnbågens alla färger och värmande för en kall själ.   Förutom dödsfall har även en del familjemedlemmar varit på olika sjukhusbesök eller blivit inlagd som senare visas sig vara hjärt- eller lungproblem, mindre stroke eller diagnosen åldersdement. Så det här året har varit otroligt svårt, sorgset och samtidigt om jag inte haft studierna att fly till hade det varit ännu svårare. Men ibland när motivationen, energin försvunnen och lärare som varit omöjlig att ha göra med... då har jag verkligen funderat: Varför gör jag detta? För vem?  Jag tror att anledning till att jag började journalistprogrammet, det var för att fly. Arbetsförmedlingen knäckte mig och sorgen efter förlorat en närstående var tillräckligt med anledningar att börja studera. Jag var inte heller lycklig med mitt liv och kände inte att jag hade tillräckligt med verktyg och kunskap att börja jobba, det fanns inte något jag kunde identifiera mig som och jag var vilse.  Men utbildningen gav mig också chans till att få kontakt med mina morföräldrar historia, hitta mig själv och under resans gång har jag funnit fler svar än väntat. Framför allt har det gett kontakt med otroligt fina människor i klassrummet som burit med en god stämning mellan allra flesta av oss och gett fantastiska och fina samtal. Dem som fått mig gråta av skratt, le i tuffa tider och känt en gemenskap med. Något jag inte fann i Leksand bland andra "som mig" och jag har hittat en stor pusselbit till min identitet. Så stort tack till alla klasskamrater, några lärare som peppat extra och HT som gett mig en positiv bild av arbetslivet. Tack vare er kan jag numera säga:  Hej, Jag är Frida Perhson, studerande och 27 år. Hörande med hörapparater, det är så jag ser på mig själv och visst kan jag använda ordet hörselskadad eller nedsatt hörsel för att enkelt förklara! Men alldeles för många använder det för att se ner på oss och dumförklara, det är inget fel på mig eller min intelligens. Framför allt går det inte att identifiera mig som hörselskadan, för jag är så mycket mer. Okunskap, det är allt jag säger och det hoppas jag kunna förändra på något sätt. Stor kram och fortsatt trevlig sommar!  P.S. har du det tufft? Du är verkligen inte ensam ❤️