För vem tänder vi ljus?

Tänd ett ljus och låt det brinna. Februari kommer härnäst. Tre stjärnor finns inte när 27 tårtljus tänds. Det gör ont. Familjen är inte hel längre. Kan ni svara för vem tänder jag ljus åt, den 18:e februari?  För mormor, som dagen efter är 12 år sen hon somnade in? eller morfar som för sju månader sen återförenades med mormor? Eller gammelfarmor som i januari somnade in?  Jag vet bara att februari och fylla år är inte längre lika lockande, jag som sa att ålder 27 känns som en mycket bättre ålder än nuvarande. Det skulle bli mitt guldår fylld av glädje, äventyr och kärlek. Vad hände med det? Istället försöker jag att inte ramla ner i det svarta hålet, men det är svårt att veta gränsen mellan att behöva falla och försöka flyga med trasiga vingar för undvika att göra illa sig.  Jag insåg inte, hur stor del dessa tre personer varit av min födelsedag. Men ju närmare jag kommer så inser jag att de hade större betydelse än vad jag trodde. Åtminstone på senare tid när det gäller morfars närvaro.  Om vi nu firar, vad firar vi? Deras liv, öden och steg som ledde till att jag blev till sist skapad? Att jag fått äran att känna personerna och tagit lärdomar från deras liv? Eller att det finns människor som tycker om mig, kanske någonstans rent av älskar mig?  Tanken på födelsedagen brukade få mig inspirerad och motiverad, just nu kan jag inte riktigt le åt tanken. Vilket är okej, det får vi inte glömma bort! Ibland bär jag en känsla som kan liknas vid ett litet barn som fått tårtljusen utblåst och tårtan tappad i golvet. Eller fått paket utan presentpapper, snören och innehåll. Det är så jag känner mig. Ibland.  En besvikelse, förkrossning och tomhet. Tillsammans med en rejäl dos av vilsenhet.  Hur kan jag hjälpa till? Vad ska vi välja, vad hade de tyckt om? Vilket håll ska vi åt? Hur tänder man ett ljus? Hur ler man? Hur känns äkta glädje som? Jag tror jag ibland har glömt hur man gör det där grundläggande i vardagslivet för mitt år som 26-åring har varit konstigt och fylld med sorg.  Jag är splittrad i hur jag ska tänka och känna. Får jag skratta, gråta, skrika, tappa humöret eller ska jag hålla allting inom mig tills jag är ensam? Gå på tå, undvika att såra andra och hamna i trubbel. Ibland känner jag bara "låt mig vara" och andra gånger "lämna mig inte". Även om det tar energi så är det mysigt och viktigt att ta tid tillsammans med människorna man älskar och har kvar. Om inte annat så håller det borta demonerna och mörkret som berättar lögner, gör mig osäker och energilös.  För vem tänker vi ett ljus? Jag bestämmer till sist att jag kommer tända ett ljus för alla som på jorden är. Men också tända ett ljus för alla änglar som gör himlen fylld av färger och gör den unik. Sedan till sist ett litet ljus för mitt liv som är fått tagit del och tar del av andras liv.  För att jag fortsätter försöka ta mig framåt i livet, tappert försöker balansera allting, gör mitt bästa och bryr mig om andra. Att jag fortfarande någonstans inom mig bär deras kärlek, energi och personligheter som gör mig till den jag är.  Tänd ett ljus...