Förflutna - ett avslutat kapitel

Ibland har man dagar som enbart är för att avsluta saker. Man uppfyller drömmar, släpper taget eller lämnar något gammalt. Just denna dag spenderas med en av mina bästa vänner, det är mitten av sommarens stora ledighet och som tidigare sommartraditioner åker vi till badstranden som är starkt förknippat med vår barndom. Blåsten är stark, ibland lyckas solen kämpa sig genom regnmolnen som täcker himlen och vi hinner med ett dopp, för min del är det årets första medan min vän har redan hunnit med några.  Ljudet av vågorna och sand under fötterna vaggar själen till ro, med vattnet omringar mig blir kroppen vårdslöst tillknuffad av kalla vindar och höga vågor, men under ytan är det varmt och lugnt.  När vi lämnar badstranden, något uppäten av mygg och bromsar, är vi ändå i gott mod. Kanske är det dags att lämna några fjärilar och bördor bakom sig, något författaren Malin Åhman gör i sin första pilgrimsresa. Kanske är det dags för mig att påbörja en egen version av en inre pilgrimsresa?   Normalt åker vi hemåt, men just denna dag väljer vi den längre vägen hem och följer det håll som näsan pekar åt med att vi låter slumpen avgöra. Vemodigt sveper vi förbi flera olika områden innan vi anländer till platsen jag växt upp och hastig bestämmer vi för köra ner på själva gården, något inom mig säger att denna gång kan vi inte bara passera. Hade jag kört förbi, då hade jag vänt om och letat svaren på frågor som jag inte vet vilka det är. Jag nämner för min vän att det inte är nödvändigt att kliva ur bilen, bara ner och vända för en snabb titt.  Jag blir förvånad, grusvägen till huset är längre än ett litet barns tiotals små steg som jag mindes eftersom jag älskade skogen och det gråa charmiga huset bodde i, det är inte vad man möts av längre utan en modern röd tillbyggnad har tagit över och några nya byggnader har kommit fram tillsammans med ett växthus. Min vän mindes inte att det var så många byggnader och hon mindes bara två huvudbyggnaderna. För min del, minns jag mycket och vet vad som inte längre finns kvar. Mitt emot det tidigare gråa huset fanns det en carport för den traktorn vi hade, samma plats kapades ved och förvaring för det, jag köra "gris" med en gul och svartprickig fotboll inne i vedboden. Carporten var sammanlänkad med ett förråd, ingången fanns längre bort och närmare porten till garage. Idag finns bara garaget, allt annat är rivet och i stället har man placerat en alldeles nytt växthus där carporten en gång stod.  Så nytt, modern och mycket av det som var välbekant är borta. Jag har haft flertal olika tillfällen haft drömmar om platsen, det började vid min mormors årsdag och sen fortsatt med att den allra sista drömmen som hade ett tydligt och starkt budskap om att jag behövde besöka platsen. Den känslan hängde med i flera dagar och efter besöket förstår jag varför, alla nya förändringar som skett på platsen ledde till insikt att jag kan gå vidare. Kapitlet är avslutat. Mina minnen kommer alltid bestå och jag kommer göra fler besök, men framför allt kan jag gå vidare för det finns inget kvar för mig att hämta eller göra där. Det gör självklart ont att inte kunna gå tillbaka i tiden, men det är otroligt positivt med förändringar och hälsosamt för man är tvungen att blicka framåt istället för bakåt.  Min medresenärs starkaste minnen var att vi hade en pool, vi kunde simma och var åtminstone midjehöjd på vattnet på oss. Sen att vi lekte med barbie var också ett starkt minne eftersom hon var avundsjuk på mitt fantastiska slott som jag då hade. Efter vi lämnade bondgården körde vi förbi "spökstugorna" som jag och min vän kallar det, vi diskuterade kring varför vi blev så skrämda under hundpromenaden som små? Vi kom fram till att mest troligt handlade det om att vi skrämde upp varandra i samband med halloween, spökjakt på skolan eller likande. Något jag tycker är obehagligt än idag, är det svaga minnet av att närgånget titta in i någons fönster, ni vet så där nära att näsan lämnar avtryck på glaset och jag kan svagt minnas att när vi var där så tittade vi nyfiket in. Vi var nyfikna på hur såg det ut, modernt eller bevarat? Är det någon där inne, levande som spöke? Dessutom att det började bli kväll och mot hösten tror jag också bidrog till rädslan några gamla men vackra hus.  Vi har hamnat på en lång slingrig väg där dåraktig rally framförs av de få bilarna som vi möter och det känns som dessa förare har tappat respekten för andra. Vägen är knapphändig stor nog för två att mötas. Något jag vet jag eftersom här har jag övningskört och som barn har jag miljoner gånger följt med som passagerare efter denna väg. Min vän däremot har ingen aning om var vi kommer fram och därför valdes denna avstickare som efter lång resa till sist leder fram till en bredare asfalterat väg. Efter det svischar vi snabbt förbi stugan som min moster bott i,  minnen sköljer över mig från stugan, lägenheten som hon hade efter och sista tiden från hennes liv.  Ganska snart är vi på E4:an, bakom oss har vi lämnat smala grusvägar och bondelivet för vara tillbaka mot civilisationen och nu kör vi mot min väns lägenhet, där hennes fästman håller hus. Nostalgin för oss två har försvunnit,  här och nu blir ett faktum då magarna kurrar eftersom lunchen skedde flera timmar sen. Känslan som följer med resten av kvällen med min vän och allt tokigt som skedde därefter att där och då hade vissa kapitel i min egen bok blivit avslutad. Denna resa behövdes för min egen del, kanske till och med förutbestämt att det skulle ske just denna dag för att ge mig chansen till att gå vidare.  Jag fick mina svar om barndomshuset skulle köpas vid nästa försäljning, om det fanns en risk att mina minnen försvinner när andra ändrar barndomsplatser eller andra som har stor affektionsvärde för mig eller framför allt om platser är starkt förknippade med en specifik känsla eller minne. Svaret jag fick är att inom mig kommer känslan av barndomshemmet alltid finnas, det går att återskapa var som helst för mina barn och samma sak med minnen som kommer alltid bestå, skapas nya eller varför inte att betydelsefulla platser kommer alltid förknippas med alla känslor bra som dåligt.  Mina fjärilar är äntligen utspridda, fria och när det gäller mitt kapitel om det förflutna har jag äntligen satt punkt efter sista avgörande meningen: Det förflutna är fortfarande en del av mig och skapar min framtid, men kanske kan det äntligen stanna där det hör hemma, i dåtid, medan jag rör mig framåt.