Tio steg

Fylld av smärtor ligger du i sängen, stryker mina fingrar mot din handrygg för att känna närhet, kanske få kontakt och du vänder på din hand. Du tittar på mig, med ett fast tag håller du hårt om min hand, vakande över dig står jag kvar vid sängkanten och släpper inte taget. Allt hänger på när du är redo, känslan av att det snart inte finns någon återvändo gror inom mig och att slutet är nära. Kanske beror det på att i dina ögon hittar jag ingen gnista och i den stunden blir det så otroligt viktigt för mig att allt sker på dina villkor. Det känns som en evighet samtidigt som bara några minuter. En suck från dig och sedan så släpper du taget, tar ett steg bakåt från sängen för att ge dig utrymme och det är dags för mig att lämna.  Första steget fylls av kärlek. Dina systrar som varsamt och kärleksfullt på varsin sida av sängen höll i dina händer. Omsorgsfulla rörelser när dem försökte hjälpa dig och ge dig bekvämlighet i stället för smärta. Klingande skratt in i det sista, i bakgrunden hörs en svensk film och för en kort stund lämnade sjukdomen rummet.  Andra steget är värd en kram. Det började med "Vill du ha en kram?" och dina ögon fick mer liv. Som ljuv musik klingade det snabbt fram ett "ja" och det kändes så bra att kunna omfamna dig. Dessutom att något så enkelt och ibland något man tar för givet, var lika värdefullt för dig. Det är ett av mina vackraste minnen av vår sista tid tillsammans.  Redan på mitt tredje steg och tacksamhet växer i mitt bröst. Det var något du verkligen uttryckte, tacksamheten för all hjälp och det skedde flertal gånger att du i ord klädde din enorma känsla av tacksamhet. Jag har svårt att inte låta bli att räkna upp min egen tacksamhet kring den roll du haft i mitt liv, din närvaro och att du var en sådan stor del av min kärnfamilj.   Går över gränsen med steg fyra. Vi är redan ute i korridoren och jag vänder mig om. Det finns ett behov av att stanna till för en sista titt in i rummet. Kärleken, tacksamheten och så det sköra men också det otroligt vackra i att bevittna hur systrar tar farväl, utifall det otänkbara sker. Vid denna tidpunkt finns det fortfarande en liten glöd av hopp, att hinna med ännu en sista träff och vi försöker fylla timglaset med mer sand för lite extra tid.   Avgörande steget blir nummer fem. Det är officiellt, vi är halvvägs mot en förändrad värld men vi har ingen aning om hur den kommer förändras. Kanske blir det helt helt obekant, mörk gråskalig eller så fortsätter vi fast det är en person mindre på resan. Oavsett hur världen än blir så kommer vi bära dig vidare i våra hjärtan, berätta saker och tala om för andra hur du var som person.  Alldeles för fort blir korridoren ett blekt minne och framför oss är steg sex. Masken är slängd, händerna spritade och resan hem kan börja. Några tårar syns inte, det är alldeles för mycket kärlek och tacksamhet som fyller min bröstkorg än så länge. Min familjs välmående är min prioritering, gissar att det är nog vad både du och dina föräldrar önskat av mig. Speciellt när världen förändras blir det extra viktigt att ta hand om familjen!  Steg sju säger man bringar lycka och tur. Jag är lycklig över att du varit en sådan stor del av mitt liv. Familjen är det allra viktigaste för mig och är lika värdefullt som saffran, det bör säga allt eftersom det är dyrare än guld. Näst värdefulla för mig är alla minnen som vi gjort och de som jag skapar för att hedra ditt minne. Jag får lära känna dig på nytt och med andra perspektiv, för mig var du en moster och vän. För andra syster, mamma, kollega, släkting och många andra roller har du fått ha.     Hemma i min trygga lilla vrå, återvänder  jag till ditt rum med steg åtta.Tillbaka till när vi höll hand, för dina händer påminde mig intensivt om din faders och den kärlek och givmildhet han gav. Där och då visste jag att du var trygg, han och din mor skulle vägleda dig. Jag önskar förmåga och styrka att bära vidare allt han var och betydde för mig. På samma sätt vill jag bära dina egenskaper och det som gjorde dig så speciell, för bli mitt bästa jag. Den stora saknaden som du också fick uppleva, kommer vara lika stor efter dig. För även om jag vet att tiden läker sår kommer saknaden alltid bestå.  Steg nio och den första tåren faller.Jag tänker på ditt liv och det du upplevt, din familj och deras känslor. Sprickor sprids som ogräs i den stark mur som jag byggt. Till sist orkar inte den hålla emot längre och faller sönder i kaksmulor efter flertal attacker av meterhöga vattenvågor. Muren sköljs bort och ett vattenfall uppenbaras, sorgen kryper sakta hit även om man mestadels är fylld av tacksamhet och kärlek.  Steg tio är det sista steget - rakt in sorgens stora omfamning. Något jag har lärt mig från dig är att leva livet fullt ut. Ta vara på tiden som man har, göra det bästa för nå mål och visioner man har. För utifrån din situation så vet jag nu, att man aldrig vet när drömmarna ändrar form eller livets stora spegel går sönder. Ta inte personer för givet, inte heller hälsan hos mig eller andra - det kan ändras lika fort som någon knäpper med fingrarna. Det sista jag vill säga är...  FUCK CANCER!  Avslutningsvis... Det är för min familj som jag kämpar vidare med mina egna demoner. Tio steg till sorgen är början till känslostormar fylld av åska, höga vågor och känslan av att sitta i en liten båt på ett stort hav av känslor. Ibland tappar jag navigeringen men hittar hem tack vare er, ni är min livlina när jag drunknar och ser till att jag alltid tar mig tryggt till land.  Rädslan är stark många gånger, för framtiden är oviss och jag ser hur familjen blir allt mindre - samtidigt blir den också allt större med nykomlingarna! En pusselbit av mig tillsammans med mitt hjärta försvinner med dig när du går. Men i barnens oskyldiga små ögon, dina syskonbarns kramar och syskons minnen kommer du leva vidare. För så länge vi pratar om våra nära och kära, kommer de finnas hos oss och våra egna barn.