omständigt som sjutton

Jag har en livskris som aldrig tycks ta slut. Eller så bara håller jag på att hitta mig själv, hur töntigt det än låter.  Jag trivs ju i kaos, och gör bäst ifrån mig då jag har mycket på gång. I alla år har semestrar känts överflödiga och utdragna, och jag har liksom inte riktigt hållits vid mina sinnens fulla bruk med massa ledig tid och ingen struktur. Men jag har åtminstone alltid haft sällskap.  Jag var inte beredd på hur hela coronasituationen skulle påverka just mig. Jag kände mig besparad och tacksam för att delar av mitt liv fortsätter på samma spår och de delar som inte gör det är sådana som jag kan leva utan för en begränsad tid. Jag får fortfarande vara med Vera varannan vecka, och jag får jobba kvar på mitt fasta jobb, om än deltid. Det som faktiskt har ändrat är att undervisning  nu sker hemifrån, gymmet har jag prioriterat bort och tränar istället hemma, och det finns inte möjlighet till extrajobb eller frivilligjobb. Drägligt ändå. Skulle man ju tycka.  Men nä. Det blir oerhört ensamt då man bor ensam och inte längre får vara social bortom gränser. Jag kan inte kringgå insikten om hur stor del av mitt liv som utgörs av olika omständigheter, och hurudant värde alla omständigheter har för mig. Att få träffa en vän på ett café, lära känna nya människor, träna och bli bättre på det, klä upp mig och gå ut på en drink, prata för länge med en främling, och alltid ha möjlighet att göra allt det och mer,  Sen då butiker, caféer, restauranger, barer, nattklubbar och gym elimineras är det inte mycket som lämnar kvar. Vera, jobb och studier. Precis så daskigt som det låter, utan guldkanter eller utmaningar eller gnistor. Då Veran är här är det hon som står för alla guldkanter, utmaningar och gnistor, och det räcker mer än väl. Hon är ju i princip allt jag behöver. Precis det har jag tänkt sedan sommaren, och byggt upp en plan för mitt liv omkring det. Skämtat om att hon ska bo med mig tills hon är 40, men alltid på någon nivå ändå hoppats. Men hon bor hos mig 50%. Det är ett litet problem. Och det är definitivt en faktor. Jag förstår bara inte hur människor kan få barn och sedan separera och hitta nya människor att dela sina liv med. Det känns så långt borta för mig, och det är inte ens något jag vill. Jag har visserligen dejtat, men då det har blivit tal om att introducera Vera så har jag i princip känt avsmak, för det har stått så klart för mig att jag inte vill ta in någon i mitt och hennes liv. Jag vill bara att det ska vara hon och jag. Helst alltid.För mig känns det absurt att bli kär i någon då Vera så uppenbart är mitt livs kärlek. Jag vet att man inte kan jämföra kärlekar på det här viset, men jag bara känner det i benmärgen medans jag rör mig. Då min kärlek för henne är fullkomligt villkorslös och inget någonsin kunde rubba det så känns det befängt att investera något i en kärlek som är fixerad vid ett visst utseende, ett visst beteende och vissa egenskaper. Alla andra möjliga kärlekar är så fruktansvärt villkorliga att en liten detalj kunde rubba hela förhållandet, hela dynamiken och hela ens gemensamma liv. Jag vet att jag är lite (rätt så) avstängd emotionellt, och att det är en faktor. Om jag bara kunde bli sanslöst kär så skulle jag inte tänka så objektivt antar jag. Men jag har också känt att det inte är något jag vill jobba på, för att det vore dumt att köra över allt jag har rationaliserat med känslor. Men så kommer coronan och drar upp draperiet, så allt som bakom ridån såg ut som figurer i själva verket visade sig vara rekvisita som bara kastar stora skuggor.  Missförstå mig rätt, jag gillar mitt liv när det är fyllt av omständigheter. Det känns inte ett dugg tomt förutom hela ekvationen med Vera, och jag tror stenhårt på att ett gott liv till stor del utgörs av relationer och sociala interaktioner. Det är alldeles tillräckligt för mig, och jag har verkligen känt mig lycklig då jag har varit ensam men ändå fyllt min tid till kanten med dessa omständigheter. Dit är det ju på väg igen, jag får bara uthärda några ensamma veckor till. Och jag vet inte, kanske det faktiskt är lite vettigt att bli tvungen att syna sitt liv utan krimskrams. Det kom ju inget alternativ och ingen lösning på kuppen, men att bara vara medveten om det när man går vidare kan ju göra stor skillnad för hurudant perspektiv man har framöver.  Ett alternativ är väl ändå att bli stenrik så Vera på allvar ska vilja bo med mig hela livet. Med riktigt flott hus kanske hela hennes framtida familj vill bo med mig tills jag dör. Det ni, är väl ändå dröömin.