Oslove

I lördags kom jag hem från min lilla resa till Oslo. Den var så välbehövd och jag är så nöjd med allt utom resandet. Kvällen innan jag skulle åka fick jag nästan panik vid tanken på att flyga, och fick liksom tungt att andas. Packade med en liten flaska 40 procentig nånting som min syster hade försett mig med, och vaknade tre och ställde mig iväg. När jag hade parkerat bilen i Kronoby och betalat parkeringsavgiften tog jag fram flaskan, klockan fyra på morgonen, och tog en stor klunk. Det gjorde ju absolut ingenting, men blev lite lugnare bara av gesten. Sen gick allt bra ända till Helsingfors. Där sprang jag från gate 26 till 11, tillbaka till 26 och sen till 24 övertygad om att jag missat boardingen, och sen fick jag ändå köa i tio minuter. Hade redan haft fram telefonen och börjat komponera ett meddelande åt Ellen om att jag förmodligen hade missat flyget innan jag slutligen hittade rätt. Jag vågade inte se någon av medpassagerarna i ögonen med tanke på att de säkert hade stått lugnt i en timme och sett mig springa förbi tre varv. Väl framme på Gardemoen skulle jag ta mig till flygtåget och alla hade sagt att det är så lätt att hitta dit att man inte kan missa det, men efter en halvtimmes yrande utanför flygfältet fick jag lov att fråga en kille som tvättade fönstren, och då hittade jag äntligen rätt. Jag bokade biljett i en automat och hoppade på ett tåg, men då Ellen skulle ta emot mig på perrongen var jag redan utanför centralstationen och yrade, för jag hade uppenbarligen tagit ett annat tåg. Ända fram till dess att jag såg Ellen var jag osäker på att jag ens var i Norge.  När jag kom fram åkte vi buss till hennes lägenhet, åt lite brunch och ställde oss iväg till Vigelandsparken innan vi skulle plocka upp Wilda från skolan. Vigelandsparken var smockfull av turister men så speciell och värt besöket. Efter att vi hade plockat upp Wilda åkte vi buss in till stan och fortsatte turista på ett museum. Därefter åkte vi hem till lägenheten och Ellen började förbereda en indisk rätt då jag och Wilda lekte på hennes rum. Wilda frågade om jag inte skulle kunna stanna till julen så jag bara kunde åka hem till Finland samtidigt som dem, men jag förklarade att jag nog skulle sakna Vera för mycket då, men annars var det en bra idé. Lagom tills maten var klar dök Ellens kompis Martin upp, och vi satt och diskuterade ett och annat innan jag gav upp och lag mig på soffan. Var så fruktansvärt trött hela den dagen.  Turister i Vigelandsparken... På torsdag bjöd Ellen med mig till The Well som en tidig födelsedagspresent. Det är ett superfint spa som ligger cirka 40 minuter utanför Oslo, och där fanns temabastun, bassänger, behandlingar och med jämna mellanrum program. Utomhus fanns ett fint poolområde med solstolar och bassänger, så ett besök på sommaren skulle också vara helt fantastiskt. Vi kom dit till öppningen klockan tio, åt lunch i badrockar runt ett, och begav oss in mot stan vid halv fem, totalt avkopplade. Ellens kollega var barnvakt den dagen, så vi fick gå till the Plaza på en drink, och sedan vidare till den ena terassen efter den andra innan vi tog bussen hem.  Terassöl i sol i september. I princip hela veckan hade vi tur med vädret, men på fredag var det extra soligt och fint. På något vis hade jag sovit mig igenom frukosten och allt, så när jag vaknade var Wilda redan i skolan och Ellen hade somnat om på soffan. När vi hade ställt oss och ätit tog vi t-banan upp till ett ställe jag inte kommer ihåg namnet på, men en bit förbi Holmenkollen. Där fikade vi i en stor stockstuga med utsikt över Oslo, och sen gick vi ner en bit till en annan t-banestation. På vintern brukar man tydligen åka kälke ner den rutten vi gick, hemska tanke. Det är väl mer eller mindre obligatoriskt att gå ut på tur i Oslo, men jag var inte väldigt taggad på just den delen, så den cirka två kilometers sträckan vi gick kändes helt perfekt. Vi åt lunch i lägenheten, och sen tog vi alla tre buss in till stan då Wilda hade slutat skolan. Först gjorde vi ett besök till operahuset, gick på taket och i giftshoppen, och sen hade vi picknick vid några bryggor där nära. Klockan sju hade vi bokat lasertag, och eftersom att vi bara var tre stycken blev vi ihopklumpade med typ femton tioåringar. Det var flickor mot pojkar, röda mot blåa, vi skulle försvara vår bas och skjuta ner deras, och förstås skjuta så många (barn) vi hann på kuppen. Vårt lag hade inte en helt tydlig strategi (tioåringar och vi) så vi förlorade med hästlängder, men det var fruktansvärt kul ändå. Sen på kvällen kom en Ellens kollega över till lägenheten, men jag tog tidig kväll på grund av stress inför resandet.  Martin joinade picknicken innan vi åkte iväg på lasertag. Jag kände att jag hade lite mer skinn på näsan med resandet än jag hade på ditvägen, men tog ändå den säkra vägen före den osäkra och hoppade på en buss som åkte direkt från Ellens till Gardemoen. Vid Oslo flygfält gick det fint, men i Helsingfors yrade jag igen som en galning. Dock stod det helt fel gate på min biljett, så till och med en anställd visade mig till fel ställe först. Sen då boardingen borde ha börjat och jag ännu var helt ensam på stället sökte jag en andra åsikt från en riktigt sur anställd. Hon tog en blick på min biljett, konstaterade 20A och visade mig ner till samma ställe jag kom från. Jag kontrade med att ingen var där, och bad henne kolla upp det. Hon muttrade om att jag kunde kolla tavlan med departures, men där stod heller ingenting. Till sist fick hon upp på datorn att det var gate 6, av INGEN anledning alls, och sa "you're welcome" då jag blev irriterad för att jag var sen och på helt fel ställe.På något mirakulöst sätt hann jag med, och där borde missödena verkligen ha slutat, men flyget från Helsingfors var riktigt jobbigt och jag trodde jag skulle dö tre gånger om. När vi äntligen landade tackade jag gud och tänkte att jag aldrig mer kommer resa, och så sa kvinnan i högtalaren från ingenstans något om Jyväskylä. Jag kollade ut genom fönstret för att försäkra mig om att vi nog var i Kokkola, och spetsade öronen då hon sade samma visa på svenska. Jyväskylä igen. Till och med på engelska sa hon att vi var i Jyväskylä. Och så bad hon de som skulle fortsätta till Kokkola att sitta kvar. Jag övervägde ändå att kliva av och ta bussen hem, men har ju ingen direkt aning om var Jyväskylä är eller hur lång färd det är med buss därifrån, så jag satt snällt på min plats, men med ångest upp till öronen. Och vi åkte upp i luften och landade en gång till. Nu är det tisdag och jag är fortfarande helt sjukt trött. Både på söndag kväll och måndag kväll gick jag och sova samtidigt som Vera, och klockade tio timmar obruten sömn båda nätterna. Förhoppningsvis är jag piggare imorgon. Oslo var all in all fantastiskt fint. Storstad med massa liv och hög puls, och alla sprang för att hinna med på avgående buss eller tåg fast nästa gick tre minuter senare. Och ändå är det tjugo minuter till naturen och absolut lugn. Jag vill definitivt tillbaka, förhoppningsvis med Vera, men ska nog utreda andra möjligheter än flyg till dess. Kanske göra en Greta Thunberg.