Dark side

Nu för tiden när jag har sämre perioder i livet så gör de sig mest påminda på nätterna. Det är när jag är ensam och ligger i sängen och ska sova som de kommer och tränger sig på. För då är mitt sinne helt öppet för alla tankar och det finns inget som kan distrahera mig. Just nu är jag så pass upptagen om dagarna att jag inte hinner tänka efter hur jag mår, förens på nätterna när jag är helt ensam som sagt. Då kommer den där förbannade ångesten och lämnar kalla kårar längs ryggraden. Ångesten är värre än alla skräckfilmer i världen. Så får jag ta ångestdämpande medicin och det suger lite för det har gått så himla bra en ganska lång period nu, en period när jag inte har behövt ta dem alls. Men nu är den stark igen, den där nedrans demonen som kallas ångest. Nu gör den uppror i min hjärna igen så jag måste kämpa som en galning för att övervinna den.  Det är rena rama battlefield i min hjärna. Ena halvan är den där jäkla ångesten som vill trycka ner mig och den andra halvan är den som försöker peppa mig och övertala mig att jag kommer ta mig igenom det, precis som jag alltid gör. För jag vet ju att det alltid går över, jag kommer inte dö av ångest. Det är bara det att ibland känns vägen till att det ska gå över så himla lång. Det värsta är när man har ångest över något som man egentligen inte kan göra något åt heller. Som när man har blivit sårad av någon annan. Jag har så himla svårt att släppa taget ibland om den där tanken "tänk om". Jag går och tänker på hur bra allting hade kunnat bli om det bara hade fungerat som jag ville. Jag tänker på allt bra som jag trodde skulle hända men som inte kommer hända nu. Det kommer i alla fall inte hända just nu och inte med den människan. När man blir besviken så blir man skör. Man inser att man inte är odödlig och att livet är så förbannat orättvist ibland. Det gör mig så frustrerad, de här två sidorna inom mig som slåss mot varandra. Den ena sidan är så jäkla förbannad för att det inte fick sluta lyckligt för mig den här gången heller. Den sidan vill sparka i väggen och skrika rakt ut. Den är förbannad över att jag jämt blir sårad, jämt träffar fel och jämt blir lovad massor som sen inte stämmer. Förbannad över att jag får fortsätta gå igenom jobbiga saker fast att jag redan har mått så fruktansvärt dåligt i livet. Man lever bara en gång och så ska jag gå och må dåligt över vad någon annan gjort mot mig? Den här sidan vill så gärna ha, ha och ha. Den vill bara få allt det där lyckliga på en gång och att allt ska vara bra sen. Att jag inte borde behöva bli besviken fler gånger. Den här sidan tänker också att människor är helt dumma i huvudet som drar in mig i deras problem, att kärlek bara är en saga och att jag aldrig ska försöka lita på någon igen. Att det är bäst om jag bara lever med mig själv ute på en öde ö med en hög mur runt omkring. Den här sidan är bitter, frustrerad, avundsjuk och ledsen på allt. Den här sidan vill sååååå gärna få lite medvind. Den här sidan har också hopp om något som bara tar onödig energi, just för att den är så barnslig och envis. Så är det den andra sidan. Den sidan av mig som vet att jag tar mig igenom det här också. Det här är sidan som blir frustrerad över att jag ens har ångest över en sådan här sak, för att jag borde ha bättre saker för mig än att slösa energi på sådant som jag inte kan göra något åt. Att jag är för ung för att gå och vara såhär bitter. Den här sidan tycker att jag ska visa lite jäkla girl power och sätta på mig läppstiften och gå ut och äga världen. Den här sidan tycker att jag ska gå ut och ha kul och bara fokusera på mig själv och vad jag vill åstadkomma på egen hand i livet. Det är frustrerande när jag har en sådan här ångestperiod för det känns som att jag inte riktigt lever medans jag väntar ut den. Det känns som om jag bara fyller livet med massvis av aktiviteter för att slippa känna ångesten. Men då kommer den här sidan fram igen och säger att "ja livet suger ibland men när det slutade som det gjorde så var det helt enkelt inte meant to be". Den här sidan vill att jag ska släppa taget och inse att jag gör så gott jag kan, att jag duger, att jag kommer få mitt happy ending när tiden är rätt och att jag är ämnad för många saker. Den här sidan vill ge mig några käftsmällar så jag vaknar upp och inser att jag gör allt värre genom att gå och tänka på allt som hade kunnat bli om det bara hade fungerat. Men nu gjorde det ju inte det, det fungerade inte. Det är inte värt min tid och energi. Jag MÅSTE släppa det.  Den första sidan är en liten barnunge med två tofsar, armarna i kors och ett väldigt tjurigt ansiktsuttryck. Den andra sidan är en business woman i kostym med märkesglasögon och rött läppstift och ser ut att kunna ta över världen. Så vilken sida ska jag lyssna på? Den andra såklart. Det är bara det att första sidan är så jäkla envis och högljudd. Så nu är frågan om jag ska ge den sidan uppmärksamhet en sista gång och sen stänga in den i en garderob med hänglås på och kasta nyckeln i havet. Jag får tänka alla de där tankarna om hur allting verkligen suger just nu en sista gång och sen vill jag bara vara den andra sidan, den coola sidan som vet att allt ordnar sig och att allt som är meningen ska hända händer just när det är meningen att det ska hända. Jag får ta allt i min takt. Livet är ju fullt av surprises. Men en sak har verkligen förändrats hos mig. Mina down perioder har börjat ge mig en slags ny energi. Istället för att gå och lägga mig i sängen och bryta ihop totalt som jag gjorde för allt när jag var som sjukast så får jag som ett bränsle. Jag blir jättekreativ och får massor av nya idéer. Jag hittar saker jag vill förändra och jag hittar energin till att orka förändra det också. Idag har jag till exempel bestämt mig för att skaffa gymkort igen och jag har precis tagit upp ett projekt, som fortfarande är hemligt, som jag har gått och funderat på så länge. Så ja, inget ont som inte för något gott med sig så att säga.