Entirely bonkers

Jag har nu försökt sova i ungefär tre timmar. Klockan är trettiosex minuter över åtta. Jag har försökt lyssna på musik, jag har försökt meditera, jag har försökt räkna sekunder. Ingenting fungerar. Jag sa åt mig själv att jag senast fick vara uppe till klockan tre men när klockan väl slog tre så tänkte jag att jag skiter i det, det får va. Nu dunkar det i huvudet, svider i ögonen och värker i kroppen av sömnbrist men jag kan inte sova i alla fall. Så fruktansvärt frustrerande. Men det är mitt eget fel, med tanke på att jag gick upp klockan fem igår. Fem på eftermiddagen. Bra va? Inte. Det är så lätt att falla tillbaka i gamla vanor, dåliga mörka vanor.  Innan jag åkte iväg till Gran Canaria så lovade jag mig själv att få ordning på livet. Jag skulle ta tag i alla de där sakerna som jag drömmer om och jag skulle bli så jäkla hälsosam. Jag åkte till Gran Canaria och hade typ the time of my life men sen ville jag åka hem för att avsluta alla projekt jag har här hemma som jag knappt ens har börjat. Jag ville verkligen, verkligen, verkligen åka hem. Jag ville komma igång med alla de där projekten. Jag vill! Så jag åkte hem. Nu har jag varit hemma i tjugoåtta dagar och haft så extremt mycket tid till att börja med projekten men vad har jag gjort, absolut ingenting. Jag har verkligen inte gjort någonting alls.  Jag har ätit sånt som jag inte ska äta hela tiden, jag har varit vaken på nätterna och sovit på dagarna och all vaken tid har gått åt till att stirra på datorskärmen. Jag har slösat tid! Precis så som jag lovade mig själv att inte göra mer. För jag blir ju sjuk av det. Jag går runt och är trött, som om trötthet vore en livsstil och inte en känsla. Jag har ont i huvudet, jag fryser och jag har inget minne alls. Jag har ingen aning om vad jag gjorde igår för jag minns inte. Tiden flyger iväg fast jag inte gör någonting med den. Det känns som om det fortfarande är måndag för två veckor sen fast det är torsdag i nutid, om ni förstår vad jag menar. Jag känner mig som hattmakaren i Alice i Underlandet, alldeles galen.  Jag kan inte vara arbetslös. Det fungerar inte för mig. Jag behöver fasta rutiner och någonting som väntar på mig om dagarna. Jag tänkte att det blir väl lite skönt med ledighet ett tag medans man söker jobb men nej! När jag väl får ett jobb så ska jag aldrig mer klaga på att det är tråkigt eller att det är jobbigt med tidiga morgnar. För det här, att bara vandra omkring i ingenting, det är hemskt! Det kryper i kroppen och surrar i tankarna. Jag har ingenting att göra fast jag skulle kunna ha tusen saker att göra! Alla andra jobbar och sliter och är upptagna med livet medans jag går här och tycker så förskräckligt synd om mig själv. Jag vet att arbetslöshet bland unga är ett stort problem i Sverige och jag skäms för att säga det här men jag trodde inte det skulle vara ett problem för mig. Jag har alltid haft ganska lätt för att få jobb, tackar gudarna för det, och jag är stolt över mitt CV. När jag kom hem från Gran Canaria så tänkte jag att "det är lugnt, jag har två månader på mig att skaffa ett jobb innan sista lönen från Fritidsresor kommer". På tisdag har de två månaderna gått och inget jobb i sikte, fast att jag sökt jobb som en galning! Jag känner mig så maktlös, för allt jag kan göra är att skicka in mitt CV och personliga brev till alla ställen som söker nya medarbetare och hoppas på att någon kommer gilla mig. Mitt framtida arbetsliv ligger i någon vilt främmande människas händer som tar sig tid att läsa mitt CV.  Så jag har sån ångest. Ångest över pengar, julklappar, mobilräkningar, sociala nöjen, rastlöshet och mitt liv i största allmänhet. Är det nu en riktigt snuskigt rik gammal gubbe på en vit häst (läs vit limousine) kommer och räddar mig? Nej usch nu går jag för långt, jag vill inte leva tillsammans med Hugh Hefner. Lever han ens? Så det är jobbigt nu. Jag har försökt gråta bort ångesten, sova bort den och meditera bort den men ingenting tycks fungera. Jag går och är nervös över framtiden och längtar efter någonting bättre och det äter upp mig inifrån. Jag lovar mig själv varje dag att jag ska ta tag i livet imorgon och så skriver jag listor (mina älskade listor) över allt som jag har att göra men så kommer nästa dag och då tänker jag igen att jag tar tag i det imorgon. En ond cirkel som jag varit i så många gånger förut och som jag verkligen inte vill vara i.  Så då kommer vi till slutet av inlägget där jag säger åt mig själv att ta mig samman och skärpa till mig. Så lovar jag mig själv att ta tag i livet på riktigt nu. Jag skrattar nästan (bara nästan för det är mest sorgligt) när jag skriver det för jag har skrivit det såååå många gånger förut. Men i slutändan så är det ju bara jag som har kontrollen över mitt liv. Okej inte när det gällde det där med var man ska få komma på jobbintervju och så vidare men då är det viktiga att man i alla fall gjort allt man kunnat. Så ska jag ta kontrollen nu och vända tillbaka dygnet till en normal dygnsrytm igen och sen ta tag i alla de där projekten som ligger och väntar på mig? Hmmm... Ja svaret blir nog ja. Svaret är definitivt ja.  JA! Jag ska bara sova ett par timmar först och sen äta pannkakor. Eller kanske äta pannkakor först och sen sova lite. Livet är ett äventyr.