Funny you're the broken one but I'm the only one who needed saving

Det finns en känsla som skrämmer mig mer än någon annan. Det är känslan av att inte ha något hopp kvar. Jag fylls av totalt mörker och det finns absolut ingenting som känns värt något. Det spelar ingen roll hur mycket saker jag har att se fram emot, ingenting känns ljust, peppande eller kul. Jag ser bara en ihålig jord som vi tvingas leva på och ett nytt tufft hinder som jag måste ta mig igenom för att känna något hopp igen. Den känslan äter upp mig inifrån och jag får en panikångestattack som gör att jag vill krypa ut mitt egen skinn och slå sönder något. Jag blir panikslagen och förtvivlad när känslan av hopplöshet smyger sig på. Eller den brukar inte smyga sig på, den kommer som en stor käftsmäll. Man kan tro att man är förberedd men man är ändå inte det. Man är inte förberedd på att det ska göra så ont i själen Det värsta är när en annan människa får en att känna så, en sådan total hopplöshet. Jag är en sådan där människa som antingen faller hårt på en gång eller inte alls. Jag känner direkt när jag klickat med någon på det där speciella sättet, för det händer inte speciellt ofta. Det händer faktiskt så pass sällan att människor i min närhet säger "Men va?! Sandra är du lite förälskad?! På riktigt?!". Jag är inte en sådan som springer runt och kärar ner mig till höger och vänster. Jag har blivit alldeles för illa behandlad av människor förut för att kasta mig in i något på det sättet. Tilliten till andra människor är svår för mig, det har den varit länge. Jag litar inte på att när jag träffar någon speciell sådär att den ska stanna kvar. För det gör de aldrig, för jag drar alltid nitlotten på den fronten. Jobbigt när man varken har tur i spel eller kärlek... Så när jag träffar någon som jag faktiskt tycker om på ett sånt sätt, då är det som om hela mitt rationella tankesystem stänger ner. Det blir kaos i mig och hjärnan känns tung och geggig, som om jag inte sovit på flera dagar. Jag fungerar liksom inte normalt! Jag blir hispig och ett nervöst nervvrak. Jag vill så gärna riva ner min mur och lita på personen och ha hopp om att allting kommer funka just den här gången men ändå så kan jag inte riktigt det. Jag kan inte slappna av för jag känner att jag hela tiden måste vara beredd på det värsta, att bli övergiven igen. Jag låter så sorglig nu men det är sant. Så istället för att njuta av pirret i magen och av att vara nyförälskad så går jag runt och ständigt oroar mig för när det ska ta slut. Jag tänker att desto fortare det tar slut, desto fortare kan jag gå vidare. Jag får så många tillsägelser av människorna i min närhet om att jag måste lugna ner mig och ta det som det kommer. Att jag måste förstå att det blir som det blir och att det inte är någon ide att stressa fram något eller oroa sig för framtiden innan den är här. Jag vet hur rätt de har men ändå så är det så svårt att släppa taget om den där oron och ångesten. Det suger också när min magkänsla faktiskt har rätt, vilket den tyvärr ofta har i sådana här sammanhang. När den där oron om att något inte stämmer faktiskt stämmer. När man får ett sms om att han "saknar sitt ex och inte är redo för något nytt helt plötsligt men att det är honom det beror på och inte mig för jag är ju en sådan fantastisk tjej", ja då kan man snacka om att det känns som om man fått en käftsmäll. Så sitter man där på golvet i sitt gamla flickrum och gråter som om det inte fanns någon morgondag. Man känner sig värdelös och undrar vad i hela friden man gjort för fel den här gången. Det är så lätt att lägga skulden på sig själv och tänka att "jag duger ju inte åt någon, jag dög ju inte den här gången heller". Det är något slags självskadebeteende. Man har gått runt där med de där fjärilarna i magen och varit sådär larvigt glad som man nästan skäms för sig själv när man är nyförälskad. Så har man verkligen försökt ta ner muren runt omkring sig och öppna upp. Man har ändå haft hoppet om att den här gången kanske det är rätt trots allt. Man har fått känna sig speciell och skrattat så tårarna runnit tillsammans med någon som man verkligen, verkligen tycker om. Så visar det sig att man levt i en lögn och den där förbannade magkänslan som man hoppades så innerligt inte skulle stämma gör det i alla fall. Det är inte alltid kul att ha rätt. Så kommer den där känslan av hopplöshet, av att ingenting alls är kul längre.  Så blir jag så frustrerad på mig själv också. Liksom varför sitter jag och gråter över någon som jag egentligen knappt känner och som bara funnits i mitt liv en sådan kort stund?!  Jag tror det mest beror på att jag blir så besviken. Jag blir ju besviken över att jag hade rätt igen och över allt som jag trodde att det kanske kunde bli. Man har ju blivit lovad guld och gröna skogar och en ljus framtid fylld med glädje och så istället så blir man fälld och ramlar rakt ner i en lerpöl, typ. Man har försökt att inte ta åt sig för mycket av allt som lovats men när man väl inser att det inte kommer hända alls, ja då upptäcker man ju att man hade tagit åt sig mer än man trodde ändå. Jag HATAR att bli besviken. Jag hatar att jag blivit indragen i en sådan situation igen, en situation där jag blir lovad så mycket fint och fantastiskt och så var det inget mer än tomma ord. Ord betyder mycket för mig och jag gillar inte när de yttras om de inte är sanna. Jag förtjänar väl ändå bättre än så efter all skit jag gått igenom. Jag vet att jag är så ung och att det inte är någon brådska med att träffa någon. Jag förstår ju att det sker när det är meningen att det ska göra det. Har fått höra att man tydligen ska bli heartbroken sju gånger innan man träffar någon som är rätt på riktigt. Det känns dock jäkligt jobbigt. Jag vill ju så gärna träffa någon så att jag får tänka "aha, det här är anledningen till att det aldrig har funkat med någon annan". Jag vill så gärna få känna hur det känns att ha något stabilt med någon på det sättet. Så kan man ju undra om jag kanske bara är kär i kärleken men det kan jag inte påstå, eftersom att jag så sällan blir intresserad av någon. Det är ju synd bara att när jag väl blir det så är det av någon som inte känner samma sak tillbaka. Varför dras man till sånt då? Det är ju också himla underligt. Det är i alla fall skönt att veta att jag inte är den enda som går igenom något sånt här, att vara sårad. Det händer ju oss alla i alla fall en gång. Så det är faktiskt en liten tröst. Så känner jag mig faktiskt ganska larvig som sitter och skriver det här inlägget. Men jag antar att när man väl blivit intresserad av någon så spelar det ingen roll hur fort man blev det eller hur länge man har träffats, det gör ont i själen i alla fall. Det gör ont att bli besviken. Men jag är också ganska fascinerad av mig själv just nu. När jag blir sådär ledsen och känner den där hopplösheten så brukar jag bli jätterädd att det ska sitta i länge men nu har jag bara plötsligt ställt mig upp igen. Det känns ändå inte så farligt just nu. Nu känner jag faktiskt att det är som det är, det går inte att göra någonting åt. Så blev jag ju ihoppusslad igen superfort av mina fantastiska vänner. Det är skönt att veta att det finns människor att falla tillbaka på, som ser till att knuffa upp en igen. Det är inte mig det är fel på heller, för jag anstränger mig allt jag bara kan för att inte visa min oro och ångest. Jag anstränger mig allt jag kan för att vara bra nog. Mer än vad jag nog behöver anstränga mig, för jag vet ju innerst inne ändå att jag faktiskt duger som jag är och duger inte det åt någon annan, ja då är ju det den människans problem. Jag har det ganska bra ändå liksom. Det löser sig väl tillslut.