My person

Det finns tre ord som betyder lite mer än alla andra ord i världen och alla som känner mig vet hur mycket jag älskar ord. Det är inte "du är bäst" eller "du har rätt" även om det är trevliga meningar som man kan få höra om man har tur utan det är, givetvis, "jag älskar dig". Man står i ett mörkt och varmt rum mitt i natten en helg och det kryllar av människor som dansar och sjunger utanför men man hör egentligen inte det. De spelar ju ingen roll. Det som spelar roll är vem som befinner sig i det mörka rummet med en och som just yttrat de där tre speciella orden. Man står där lite yr och chockad över orden som just sagts med ett barnsligt leende på läpparna. Så är man så lycklig, så otroligt lycklig. I just det ögonblicket så spelar inget annat någon roll. Man är oövervinnlig, oåtkomlig för omvärlden. I det ögonblicket så vet man att allt kommer att lösa sig, allt kommer att bli bra. Allt kommer bli helt fantastiskt bra så länge man har den här speciella personen som yttrat de speciella orden. Orden som bara är riktade till en själv och ingen annan. Man tänker först att man aldrig vill lämna bubblan i det mörka och varma rummet men samtidigt så vill man sparka upp dörren och göra volter ut, för man vet att man inte längre behöver möta något ensam. Plötsligt har man någon som verkligen vill vara ”vi mot världen” med en. Jag tycker att det är så speciellt det där. Tänk att man träffar någon och så känner man bara att ”den där människan, den vill jag aldrig någonsin behöva vara utan.” Helt plötsligt så bara vandrar det in någon i ens liv och inget blir som förut igen. Man får titta in i någon annans djupblå ögon och man känner att man är hemma. Plötsligt ser man allt med nya ögon och genom någon annans ögon. Så många nya möjligheter öppnar sig. Det är speciellt när man personligen har haft svårt för relationer med tanke på det förflutna med så mycket inslag av psykisk ohälsa. Jag har alltid varit rädd för att inte duga, för att bli lämnad, för att inte bli accepterad och förstådd. Så jag har sprungit istället, jag har gjort de enkla valen många, många gånger. Jag har gjort det som är enklast just för att jag inte ska behöva riva ner mina murar och bli sårbar i onödan. Men så från ingenstans så kommer det en människa som i alla fall river ner murarna inom loppet av en minut, murar som jag byggt upp under så många år. Så säger människan att ”du behöver inte vara rädd, du behöver aldrig någonsin vara ensam i något längre för jag finns alltid här. Jag ska göra allt jag kan för att du alltid ska få skratta och må bra. Du duger som du är.” Så står man där och bara gapar för man fattar inte riktigt vad som just hände. Det sa bara pang så ändrades precis allt. Det är inte bara ord heller, hur mycket jag än älskar ord. Det är handlingar också.  Plötsligt är det fjärilar i magen tjugofyra timmar om dygnet. Det pirrar och man blir nervös, på ett fantastiskt sätt! Man känner sig så klyschig, som i en romantisk komedi, när man hoppar runt på sina rosa moln och bara ler sådär barnsligt. Man har tänkt att det är ingen ide att försöka träffa någon för det funkar inte i alla fall och det är bara så mycket jobbigt hela tiden. Så kommer det någon i alla fall! Den där någon är någon som man vill kämpa för, man är beredd att gå genom eld och vatten så länge man får vara med den här någon. Det gör inget om världen plötsligt bara raserar, så länge jag får vara tillsammans med min människa. Det gör inget om jag låter klyschig och sådär sockersöt så man får ont i tänderna, så länge jag har min människa. Plötsligt så inser man ju varför det aldrig fungerat med någon annan och det är väl lite det som är målet. Jag vill fortfarande göra allt som jag drömmer om. Jag vill bara inte göra det på egen hand längre. Jag har aldrig haft något stort problem med att vara bara jag, med att vara ”ensam”, men det är ändå något som är så fint när man faktiskt inte behöver vara det längre. Jag vill inte vara det och jag behöver inte. Det känns fortfarande lite otroligt att det faktiskt hänt mig, att jag fått träffa någon så fin och speciell. Någon som bara är min. Någon som jag vill ha en framtid tillsammans med. Det känns så rätt. Jag blir fortfarande livrädd ibland för det är läskigt att lämna ut sig själv så brutalt till någon annan. Men saken är ju den att jag vill göra det fast jag tycker det är lite läskigt. Det är det allt handlar om, att träffa någon som man är beredd på att vara rädd tillsammans med, kämpa tillsammans med. Man har inte hittat rätt fören man känner så. Så nu har jag hittat rätt. Det händer verkligen när man minst anar det, precis som mamma sa! Just nu så mår jag så bra. Jag är trygg och bekväm med mig själv. Jag blir ständigt påmind om att jag är älskad och betydelsefull och det gör mig varm enda in i själen. Tänk att man kan träffa någon som blir så viktig för en. Någon som gör en så in i bomben lycklig. Jag vet knappt vad jag ska säga. Jag har träffat någon som jag skulle ge hela världen till om jag kunde. Men jag kan ge av mig själv och det ska jag göra så länge som jag bara får. Det här är något som jag aldrig ska ta för givet eller underskatta, för det är det värsta man kan göra. Alla ögonblick är viktiga och varje sekund räknas. Det är betydelsefullt. Jag älskar honom. Det gör jag verkligen. Sättet han skrattar på, sättet han pratar på, sättet han tänker på, sättet han går på. Han är anledningen till att det aldrig funkat förut, ingen annan har ju varit han.