Regression to the mean

"Har du någonsin hört talas om regression till medelvärdet? Det är lite av ett tekniskt sätt att säga att saker alltid kommer jämna ut sig. Som att saker alltid blir bättre? Mer som att saker inte alltid kommer vara dåliga. Så oavsett hur dåliga saker blir eller hur bra, kommer de alltid tillbaka till mitten. Regression till medelvärdet." När jag inte har skrivit på ett tag så är det svårt att veta hur jag ska börja. Jag har så mycket att säga att det är svårt att sortera ut vad som måste ut först. För här är jag igen, så tom men samtidigt så full av hjärnspöken. Allt var riktigt bra ett tag, där av bristen på meningar här. Jag trodde faktiskt att jag hade fått ordning på allt. Det hände så många bra saker på en gång nu när jag tänker tillbaka på det. Nästan som om det vore lite för bra för att vara sant. Nu sitter jag här och försöker att inte känna någonting alls för att slippa känna ångesten. Jag försöker hålla mig själv upptagen genom att titta på serier flera timmar i sträck, lyssna på podcast eller ha lurarna i öronen med musik på högsta volym. Jag gör allt för att distrahera mig själv för att slippa tänka på hur jag mår just nu, jag måste överrösta det med annat hela tiden. Jag är rädd för att möta det här, för jag är så trött. Bokstavligt talat så trött, jag sover i stort sätt tre fjärdedelar av dygnet. Jag är rädd för att ta tag i detta men jag antar att jag redan börjat, jag skriver ju här. Det sa egentligen bara pang. Ja sådär som det brukar göra när depressionen knackar på dörren och försöker smita in när man öppnar på glänt för att se vad det är frågan om. Så den smiter in och börjar stöka till överallt. Plötsligt får jag den här känslan av att inte höra hemma någonstans. Att hur jag än vrider och vänder på det så lyckas jag alltid hamna fel. Det är viktigt för mig att känna att jag hör hemma i vardagslivet. Ni vet det här med att gå upp varje morgon och gå till jobbet fem dagar i veckan. Om man inte känner sig hemma med det, hur gör man då? Jag tycks aldrig hamna på rätt ställe för det. Jag hamnar aldrig någonstans där jag är bekväm med mig själv och med vad jag har att bidra med. Jag känner mig mest i vägen, bortkommen och bara så vilsen. Jag har gråtit hos mamma och frågat mig själv, varför kan jag aldrig hamna rätt? Varför kan jag inte få komma till ett ställe där jag känner att jag passar in? Till ett ställe där vardagslivet fungerar för mig. Livet består ju av så mycket vardagsliv.Idag fick jag avbryta allt. Mitt hjärta började slå så hårt, tårarna trängde innan för ögonlocken, känslan av att lungorna krymper och svetten som i stort sätt pulserar fram. Hej på dig panikångest. Så jag avbröt allt och gick hem. Jag funderar fortfarande på om jag är helt från vettet. Samtidigt så antar jag att jag borde vara stolt över mig själv på ett sätt. Ångesten har plågat mig ett bra tag nu och idag så nådde den upp till den leveln att det känns som att man kanske inte överlever. Så jag satte ner foten. Jag sa nej. Det har inte hänt många gånger i mitt liv. Jag kämpar ju alltid så hårt för att vara sprudlade kring andra människor, att hålla fasaden uppe om att jag skulle ha allt under kontroll. För som vanligt så glömmer jag att det är okej att må skit ibland. Men idag sa jag ifrån. Jag kände att jag ska inte vara på en plats där jag mår så dåligt när jag kan få må bra. När jag faktiskt förtjänar att må bra.Så nu brottas tankarna med varandra. Den ena som säger att jag är stark som satte ner foten för mitt egen välmående och den andra som säger att jag är ett totalt misslyckande. För det blev inte som jag hade tänkt mig, igen. Det gick åt skogen och jag har svårt att acceptera det. Just på grund av det där strävandet efter att vara perfekt; "Jag får inte misslyckas, jag ska prestera och jag ska göra det jävligt bra." Men det gick inte och jag valde att gå min väg istället den här gången, för min skull. Så just nu känns det som att jag befinner mig i någon slags vakuum. Jag sitter och väntar på att något ska hända. Jag väntar på att jag ska hamna rätt. Jag väntar på att det ska bli min tur att lyckas på ett sätt som inte nästan har ihjäl mig. Jag hatar det här väntandet, jag vill att allt ska hända på en gång. För jag hatar att inte veta, jag hatar att gå runt som i ett töcken av frågor om vad som väntar här näst och om det kommer bli bra eller inte.Men jag funderar, så som jag alltid gör när jag för en gångs skull drar ner volymen i hörlurarna. Tänk om det här faktiskt inte är ett misslyckade ändå? Tänk om det bara betyder att det där inte var rätt? Det är mycket som har känts som om det inte varit rätt men kanske är det vägen mot att nå det som faktiskt ÄR rätt. Jag tror att livet är fullt av utmaningar och kanske sitter det någon där uppe i himlen och följer oss medans vi tar oss igenom dem? Det är dock tröttsamt att ha känslan av att man utsätts för prövning efter prövning utan att faktiskt få en belöning. Det enda man får är besvikelse. Men tänk om det ändå är så att det här gick inte för att det var meningen att det inte skulle göra det? Jag lärde mig något mer om mig själv, att jag kan sätta mig själv först. Jag lärde mig också om ett till ställe där jag inte hör hemma. Kanske kommer det ta mig längre en annan dag. Kanske imorgon eller kanske nästa år. Jag vill inte vara i det här vakuumet och jag försöker ta mig ur det. För jag vill hitta den där platsen som jag hör hemma på. Den platsen som gör att jag kan klara av ett normalt vardagsliv, utan depressioner som försöker smita in. Det måste gå tillslut och förhoppningsvis så kommer det vara värt all skit då.Så nu ska jag vara otroligt klyschig. Jag låg i soffan och hörde hur spöregnet snattrade mot rutorna och några minuter senare (det kan ha varit timmar, svårt att avgöra ibland) så sätter jag mig upp och ser en klarblå himmel med en sol som lös in genom gardinerna. Regression till medelvärdet. Citatet i början av detta inlägg är något av det vackraste jag hört. Det berörde mig något så otroligt. Något som är positivt med att vara HPS (highly sensitive person, googla det om ni inte har någon aning om vad jag snackar om) är att man tar till sig sådana saker på ett sånt intensivt sätt. Jag blir så djupt berörd och går upp i det till hundra procent.  Några kloka ord kan göra mig helt ställd, får mig att se saker ur ett annat perspektiv. Precis som det här citatet. Saker kan inte alltid vara dåliga och de kan heller inte alltid vara bra. De kommer alltid att gå tillbaka till mitten, medelvärdet. Sen kan allt bli alldeles fantastiskt för att sedan bytas ut mot ett helvete. Det kommer alltid att pendla så och det finns inget vi kan göra åt det, förutom att hantera det så gott det går. Det är nog så för att vi verkligen ska uppskatta det goda i livet.  Det jag vill trycka på åt mig själv är att saker kommer inte alltid vara dåliga och jag vet ju det. Förr eller senare så går det tillbaka till medelvärdet för att sedan börja stiga uppåt igen. Regression till medelvärdet.