Gymnasiet - en frivillig möjlighet till kunskap inom ens intresseområden eller ett tvång som leder till utbrändhet hos framtida arbetare?!
Jag har alltså precis i skrivandets stund gått och fått sportlov. Ett mycket efterlängtat sådant efter en minst sagt hektisk, stressig och ångestladdad början på 2016. Eftersom att jag är inne på min sista gymnasietermin är mängden ledig tid skapligt begränsad på grund av lärarnas oförmåga till framförhållning, samarbete och planering och inte minst den nya läroplanen. Personligen vet jag inte riktigt vad Skolverket tänkte med när de införde denna vansinniga plan som i slutändan leder till omotiverade elever som i någon grad kommer att drabbas av utmattningssyndrom, stress och liknande. Detta på grund av helt orimliga kunskapskrav som innebär att man måste vara helt fläckfri inom alla områden samt prestera på topp vid varje provtillfälle, för att ens ha en liten möjlighet till ett högre betyg... Detta är delvis anledningen till att jag haft en otroligt stressig och både fysiskt men framförallt mentalt påfrestande period, vilket har påverkat mig negativt på flera sätt. Under framförallt några veckors tid i sträck hade vi otroligt mycket i skolan och då primärt såklart i de tyngsta och svåraste kurserna... Det var en rad fysik-, matte-, kemi- och biologiprov, labbrapporter, inlämningsuppgifter och muntliga framföranden inom en kort tidsram som gjorde som att det ett tag kändes som att jag bokstavligen skulle gå in i väggen. Eftersom att jag är en allt-eller-inget person och en mycket målmedveten och disciplinerad sådan, vill jag såklart göra och prestera mitt bästa på alla plan. Därför har jag alltid försökt att göra mitt bästa i skolan och lägga ner min själ i arbeten, för att ge mig själv de allra bästa förutsättningarna. Till vilken nytta kan man fråga sig? Under den här perioden blev stressen allt mer påtaglig allt eftersom och tillslut påverkade den mer eller mindre hela mig själv. När stressen blir allt för påtaglig brukar det i huvudsak märkas på mitt humör, min energi och tålmodighet, mitt minne och min generella livslust och välmående. Mitt minne försämras betydligt, genom att jag exempelvis plötsligt kan komma att tänka på något som jag måste komma ihåg, för att sedan glömma bort det en sekund senare... Detta är inte kul vill jag lova er, och när detta händer blir man nästan rädd för sig själv. Mitt generella försämrade mående, energi, motivation och de andra faktorerna blev som en väckarklocka att något var på väg åt fel håll, men när man är i det så märker man det ändå inte trots alla ringande varningsklockor. Det var inte förrän en sen kväll hemma själv när jag plötsligt bröt ihop fullständigt som jag förstod det faktiska allvaret i situationen. Det var egentligen inget speciellt som hände föutom att jag bara rasade samman och fick en (vad jag tror) var en lättare ångestattack. När jag tänker tillbaka till det ryser jag nästan av obehag vid minnet av ångesten, stressen, illamåendet och depressionen jag kände. Usch, vill verkligen inte dit igen. Har som tur varit lite lugnare en period i skolan nu, men den sista veckan har det bland annat varit två prov, vilket än en gång spökade till mitt minne... Jaja, nog om detta! Nu tänker jag släppa allt vad skolan, idiotiska läroplaner, plugg, prov och läxor heter och faktiskt njuta av ledigheten (trots att vi har ett flertal grejer som ska göras klart till precis efter lovet...). Jag känner redan hur avslappningen börjar infinna sig som alltid precis i början av ett lov; det är liksom som om att den tunga ryggsäcken man burit på så länge plötsligt blir för tung för vad den själv klarar av, och bara briserar och allt innehåll faller ut och lättar den tunga bördan man burit på sina sköra axlar... Nu är det dags för mig att säga godnatt och inkalla John Blund, så jag tackar för mig så hörs vi någon annan dag när skrivsuget finns där liksom tiden! <3