2 år.

Två år sedan jag var nere. Nere i mitt Serbien, mitt Bosnien. Två jävla år. Om två veckor åker jag ner. Om två veckor.. och allt jag kan tänka på är dig. Dig farmor. Hur kommer allt att fungera utan dig med oss. Hur kommer jag klara av att sitta vid din gravplats. Hur. Du har alltid varit en del av mina somrar där nere, en så stor del. Men hur blir det när du längre inte är det, fysiskt. Jag kan än idag ångra alla dom där fikorna jag sagt nej till, även om jag vet att jag sagt ja till miljoner fler. Alla frukostar farmor, som du lagade åt mig och min bror för du visste så väl hur vi älskade dina frukostar. Dina ustipci. Du gick upp tidigt tidigt, innan värmen blev för stark, för att för mig och min bror göra ustipci. Du hämtade mig i 40 graders värme för att få dricka kaffe med mig. Hur du satt och kollade på mig. Hur du alltid, varje dag, sa att du älskade mig så högt. Hur du aldrig glömde det även om vi samma dag kan ha tjafsat och varit oense, så sa du det alltid.Ditt skratt, jag hör det fortfarande. Ditt leende, jag ser det fortfarande. Jag ser dina händer. Dina så blåa ögon. Jag känner ditt gråa, mjuka, lockiga hår, som jag alltid lekte med och drog mellan mina fingrar. Jag känner dina mjuka kinder Jag känner till och med din doft om än den börjar blekna.. jag är så rädd för att allt ska blekna, du ska blekna i mitt minne.Jag är så rädd för att allt där nere nu kommer vara så blekt, utan dig där. Fysiskt. För gudarna ska veta att du finns i varje liten del av det där huset, av trädgården. Du finns vid pumpen, du finns vid trädgårdsstolarna och i sofforna i vardagsrummet. Du finns vid min dörrkarm, lutandes, kikandes på mig med en så mjuk blick. Dörrens vissel som öppnas och därefter din mjuka, lena röst "sover hon?". Du finns i varje morgon, där du väckte mig med tusentals pussar över hela min kropp. Retsamt. Men så mycket kärlek att mitt hjärta alltid tog glädjeslag. För dig. Hur ska jag vakna en dag i det där huset utan dig. Hur baba. Om två veckor är jag där. Mitt hjärta fylls med så mycket glädje och sorg, på samma gång.