6 november 2021

Och så dog du, min mormor. Det gick så fort. Du slets ifrån oss så snabbt. Du var förkyld i någon dag. Vägrade åka till läkaren, du var rädd. Jag ringde dig i torsdags på morgonen. Om jag bara vetat att det var sista gången så skulle jag sagt så mycket mer. Men jag var bestämd och sa att du måste åka in. Du måste. Du sa ja och du lades in för lunginflammation i torsdags, de konstaterade att du hade covid-19. Vi hoppades du skulle vara stark nog. Men lördag den 6 november, vid 04:00 somnade du in. Min kusin ringde mig vid 07:00 och grät, "baba har dött" upprepade hon. Och jag skulle behöva bli den som meddelade mamma. Min mormor, min baba. Jag ser min mamma så mycket i dig. Det där busiga, ditt sätt att vara så rätt fram. Så ärlig och full av retsamhet och humor. Jag ser mamma i ditt så stora hjärta för dina barn, barnbarn och familj. Hur du gjorde allt för oss, hur du lagade alla våra favoriträtter, köpte allt det där som vi gillade och du visste precis vem som uppskattade vad. Ditt sätt i att alltid ställa upp för oss, dina barn och barnbarn. Hur du tog hand om morfar fast du alltid varit svagare än honom. Men du körde slut på dig själv, vi körde slut på dig och så många gånger jag sagt till mig själv och alla i din närhet att vi behöver vara försiktigare med dig men ändå var du den första som gjorde allt, på ditt sätt och på egen hand. Baba, du kunde reta mig till vansinne. Din envishet, din starka vilja gick aldrig att rucka på. Visste du vad du ville så visste du också hur du skulle få det att bli så. Jag beundras din styrka så, ditt sätt att aldrig ge upp och hur du aldrig aldrig sa nej. Du satte dig aldrig först även om jag pratade med dig om det så många gånger, men du sa "jag är gammal, jag lever för er och kommer göra allt jag kan så länge jag kan och lite längre än så". Du lämnade mig, oss, i chock. Du slets ifrån oss så snabbt. Det sliter i mitt hjärta och jag önskar så att vi hade fått träffas igen, fått skratta och snacka skit om alla granntanter som retade dig med sin lathet. Jag önskar så jag fick höra, se och skratta så åt dina och morfars små bråk. Jag önskar så jag fick krama dig igen, sitta i ditt knä och bli klappad på. Jag ser framför mig hur du vinkar, med ögonen fyllda av tårar. När vi sagt hejdå i somras och skulle åka tillbaka till Sverige. Jag ser din så sorgsna blick som du försöker förtäcka med ett litet leende. Och jag ser dig nu, när jag blundar, hur du vinkar. Jag hör ditt skratt, jag hör dina små svordomar. Jag hör hur du retas med morfar. Jag ser dig gåendes i trädgården, jag ser dig i så många stunder där du var den mest naturliga delen i mitt liv. Vi sa alltid att vi alla har något av dig i oss, vi har alltid sagt det och du har skrattat med så mycket stolthet varje gång någon av dina döttrar eller vi barnbarn sagt så. Och det är så, vi har så många av dina egenskaper i oss alla, vi bär mer oss dig i oss, föralltid. Och du var och är och kommer förbli så högt älskad av alla oss som fick äran att ha dig i våra liv. Baba, min baba. Hur fan blev det såhär. Hur fan kunde det bli såhär. Mitt hjärta slits. Mitt hjärta, min baba. Jag älskar dig så mycket så jag inte kan hantera det och sorgen och saknaden efter dig äter upp mig. Baba J, min ängel. Jag kommer älska dig och minnas dig så länge jag lever, jag kommer bära minnena av dig och egenskaperna jag fått av dig med stolthet genom resten av mitt liv. Så länge jag andas.