Heal.

Jag ser att senast jag skrev så skrev jag om att jag inte varit nere i mitt Serbien på två år. Jag var nere, i fyra veckor. Vårt hus där är min plats på jorden, mitt lugn, min trygghet och min plats för själslig återhämtning. Men jag var inte beredd på tomheten farmor lämnade efter sig. Det var första gången jag var där, efter att hon dött. Flera gånger under mina veckor där så var jag på väg till hennes hus med tanken "ska bara ta en kaffe", "ska bara säga hej snabbt", "undra vad farmor gör". Och det knöt sig i mig varje gång jag insåg att farmor inte är här längre, bland oss. Jag önskar så att det inte var såhär, men jag önskar jag kunde få gått på din begravning. Jag önskar så att jag fått säga hejdå. Nu känns det bara som att du lämnat mig, som om du gått ifrån mig. Det är inte hennes fel och det är inte det jag menar men jag kände mig så lämnad av henne då jag var där och hon inte var där. För jag har inte förstått och jag vet inte om jag kommer förstå. Jag var vid hennes grav, flera gånger och på olika sätt. Med pappa, med min kusin, på egen hand, med min mosters man.. men jag grät inte en enda gång jag var där. Jag såg ditt namn, jag såg ditt födelsedatum och ditt dödsdatum. Men jag kunde inte ta in det och jag kan inte ta in det. Farmor, du vet vad du var för mig, du vet min kärlek. Du vet allt. Hur fan slutar det bara, hur fan lever man med att det nu bara går åt ett håll. Jag vet inte. Det finns så mycket som jag aldrig sa till dig, som jag aldrig berättade för dig och som står mig i halsen för det vill bara ut, ut till dig. Jag önskar än idag att jag bara får drömma om dig. Jag vill träffa dig, på vilket sätt som helst och det är för oss nu det enda sättet. Snälla, jag vill bara drömma om dig. Och han. M. jag vet inte. Jag saknar honom. Jag saknar det vi hade. Jag saknar hans ömhet, hans nyfikenhet och hans sätt att trygga och jorda mig. Men kanske en annan gång, kanske i ett annat liv. För på något sätt vet jag att det inte är klart med oss, men jag vet inte hur vi två kommer fortsätta heller. Jag vet inte vad jag ska säga egentligen. Han. M. Mitt jobb. Jag älskar ungdomarna jag möter, jag älskar relationerna vi skapar. Jag älskar mitt jobb, endast på grund av dom. Endast. Och det är där jag inser att det inte fungerar. Chefen och arbetsledaren är gift, organisationen är gift, hela det huset vi sitter i är ett fett jävla gift. Jag har alltid vetat att socialtjänsten är en myndighet som man antigen klarar av eller inte och att det är så mycket annat man skulle vilja göra men som inte går då den regleras av lagar. Allt det är jag fine med, allt det är för mig inget av det problematiska. För mig blir det problem när behov ställs emot ekonomi. När det enda vi pratar om är besparningar, på vad? Våra barn? Jag har stått ut och jobbat mig runt det i fem år, men jag kan inte mer. Jag kan inte kolla på en ungdom till och tänka "bara jag fick lägga pengar på detta så hade det kanske kunnat gå att hjälpa dig" och sen föreslå ännu en meningslös insats via oss för att kunna visa inspektionen att vi gjort något. För att kunna visa nämnden att vi visst använder oss utan våra egna insatser och att vi visst jobbar på att spara. PÅ VAD? VÅRA JÄVLA BARN. VÅRA BARN. Jag blir så jävla arg. Ni förstår inte hur fina ungdomar jag träffar.. vilka fina samtal vi har, vilket förtroende dom ger mig när dom sitter och berättar allt det där som skaver i dom, som skavt i dom sedan dom var barn. Vilka skratt vi delar när de delar med sig av något de är stolta över, något de gjort bra eller när de klantat sig i något. Vilket förtroende dom ger mig när dom delar med sig av sina pinsamheter och sina stunder de är så himla stolta över. Deras leenden när de ser och får höra mig säga hur stolt jag är över dom. Deras förtroende de ger mig när de ringer för att berätta att de gjort något dumt och att de vill berätta detta trots rädslan för vad socialtjänsten kan komma att göra åt ett sådant beslut. Förtroendet de ger mig när de frågar "har du ringt polisen" samtidigt som de sitter med mig i ett samtalsrum och tror att polisen kan komma, när som. För det är så de är vana vid. De är vana vid vuxna som sviker och som tar ifrån deras känsla till egenmakt och kontroll. För när som helst kan polisen komma och ta dom, för det är det dom är vana vid. I fem år har jag jobbat med mina ungdomar om att det aldrig kommer bli så med mig. Om polisen kopplas in så kommer de att veta detta innan polisen själva vet. Om ett beslut tas så vet de detta innan beslutet ens är skrivet i systemet. Om de tabbar sig, om de ställer till med något - då är jag alltid är för att först höra dom, sen ta beslut och meddela dom. Jag vill aldrig vara en del av ett vuxensystem som får ungdomar och barn att känna så som så många gör. Och jag förstår, i detta ska du lära dom hur systemet funkar, vilka lagar och regler som gäller. Men det går att göra på så många andra sätt än den makt som socialtjänsten många gånger missbrukar. Jag kan längre inte vara en del av detta längre, hur mycket det än gör ont i mig så kan jag inte. Jag söker jobb efter jobb och har varit på flera intervjuer men kan inte hitta hållet jag vill åt. På måndag har jag en ny intervju, en helt annan typ av tjänst inom socialtjänsten som jag aldrig haft. En tjänst som inte styrs av ekonomiska krav - då den inte kommer i kontakt med sådana beslut. Det gör ont i mig, att jag väljer bort en tjänst som innebär allt det jag älskar - relationen och jobbet gemensamt med ungdomen. Men jag är för känslomässigt svag just nu för att kunna fortsätta med den typen av jobb. Min egenmakt och mitt mandat inom mitt arbete tas bort då nämnden, organisationen - cheferna och arbetsledarna - matar mig med besparning och ekonomi. Tänk då vilken jävla loska vi lägger på våra barn och ungdomar i Sverige genom det sätt vi bedriver den här myndigheten..Jag skulle kunna prata om detta i evigheter. Men jag orkar heller inte. För jag vet att det jag skriver här inte gör en endaste skillnad. Men jag hoppas hoppas hoppas jag kan få komma därifrån, jag vill inte vara en del av det mera.