jag känner vad jag känner.

längesen, igen. eller egentligen inte mer längesen än vanligt. jag kände ett sug till att skriva men vet egentligen inte vad. jag har fått ett nytt jobb som jag börjar i början på nästa år. känslan är blandad. en känsla av sorg och befrielse, på samma gång. sorg över att lämna mina barn som jag fått äran att lära känna. befrielse över att få komma bort från det stället som närmast kan liknas ett dårhus vad gäller organisation och styrning. kaos. sorgen tar över mig, allt jag nu gör inkluderar tanken "tänk om detta är sista gången vi...". och det äter upp mig för detta är barn jag knutit ann till och som knutit ann till mig. sen är jag medveten om att deras framgång och mående inte ska vara beroende av mig men vikten av relation är inte att försumma. relation kan göra mycket för en person, bara det att känna att det finns någon som vet så mycket om en, kan så mycket om en, tror på en och tycker om en kan ge en så mycket mer energi och förutsättningar till att vilja förändras eller våga. ni förstår. men jag har några veckor på mig att göra allt "en sista gång" och också ett tag på mig att arbeta med det faktum att jag avslutar min tjänst där. jag ska vidare, fortfarande inom socialtjänsten och barn och unga men inte alls samma roll jag har idag. motpolen till den jag har idag. men jag behöver rannsaka mig själv, jag behöver hitta mig i mitt yrkesval och det känns som en bra plats att landa på. hoppas jag. jag har andra besked jag väntar svar på och jag är inte en person som funkar väl när det kommer till det okända, mitt kontrollbehov skjuter i höjden då. vid dom tillfällena då jag bara vill veta men också vet att det inte går - det finns inget jag kan göra för att detta ska snabbas på. oj oj oj. men snart, och jag hoppas på bra besked. jag har tänkt på detta med gud och tro det senaste. jag har sedan i somras tänkt mycket på det, mycket under tiden jag var vid havet också i montenegro. vet inte varför. men från vår terass där vi bodde såg man berg och hav och högt uppe på ett berg fanns ett stort vitt kors som på natten lyste upp av lamporna som fanns under det. jag såg det vart jag än stod i havet och när jag än var på vår terass. jag vet inte om det är en sån sak man ser nu för att man är inne i allt kring det. men jag har många gånger det senaste bett till gud, eller inte bett utan mer försökt luta mig i att gud kommer göra det som är menat, det som är bäst för mig och på något sätt litat på det (försökt lita på det). jag har på något sätt också motlovat mer tro och dedikation "om jag bara..." och när det faktiskt blivit så som jag önskat och hoppats så har jag inte trott mer eller gjort annorlunda men jag har reflekterat över det på ett annat sätt. och så händer det något och jag försöker ännu en gång lita på att gud kommer göra det som för mig är bäst och jag lovar att jag kommer tro mer.. och ja, så är vi igång. vet inte vem jag lovar vad, vet inte vem jag tror skulle ha koll på det för jag tänker att gud (om det nu finns en sådan) ändå ser/känner det som är i mig och den tro jag har eller inte har, så jag förstår inte spelet jag spelar med mig själv. det jag skrivit här är totales oförståeligt för andra kanske, men jag tror jag kommer kunna förstå det även om jag läser det om ett tag och det är väl det viktiga för jag vill på något sätt ha med dessa tankar och minnas dom. det slår mig då och då det här med alla dödsfall som varit de senaste åren, av betydelsefulla människor för mig. där jag inte fått vara en del av deras begravningar och där jag mentalt inte förstått deras bortgång. jag försöker se deras tid med mig som viktigare än det, vilket den såklart är, men jag försöker se att jag inte behöver ha närvarat på begravningarna utan att jag ändå kan sörja och ta in. men det är svårt ärligt talat, för det slår mig varje dag, utan att överdriva, att mina tankar far iväg till något minne, känsla och lika hårt slås jag av att dom inte finns vid livet längre när jag efter några sekunder kommer på mig själv. jag vet inte om det i sig är mitt sätt att processa detta och försöka få till någon känslomässig bearbetning. jag vet bara att det gör ont, att jag saknar dom, att dom fattas mig. salig blanding av flumm. men nu ska jag gå lägga mig.