let me let you go.

jag har dragit mig för detta, skriva ner det och låta det bli verklighet. förstår ju att det är verklighet, men att skriva ner saker innebär för mig att det gås igenom, reflekteras kring det och känner det. på riktigt, oundvikligt. men ja. vi är över. vi två är numera ingen enhet längre. det är jag. sen är det han. jag visste givetvis om riskerna när jag den där dagen bestämde mig för att flytta ifrån serbien tillslut och komma tillbaka till sverige. jag visste att han, som hade hela sin bas där nere och som jag träffat i hans.. jag visste att det fanns en risk för att han inte skulle trivas i sverige, att det inte skulle fungera för honom här och att jag inte skulle fungera om jag det minsta såg antydningar på att han inte är sådär lycklig som han förtjänar. jag vet egentligen inte, nu när jag omvärderar allt, om det var rätt val för mig att riva upp oss och förvänta mig så mycket av honom. det finns givetvis inga garantier för att det hade fungerat lättare eller bättre eller längre om jag valda att stanna kvar och på så vis också valde bort min familj i sverige. jag vet att den känslan hade gnagt i både mig och honom. jag vill inte tro att vi två egentligen var utdömda till att inte fungera men när jag ser på alla val vi hade framför oss och som vi tog, så kan jag inte sluta tänka den tanken. sen vet jag heller inte om den tanken endast är en tröst i att lägga detta utanför oss. framförallt utanför mig. fan vad han kämpade. det kommer jag alltid respektera honom för. han slet som ett djur och alla hans verksamheter som skulle fortsätta flyta på i serbien och som egentligen var beroende av att ha honom där.. han fick mig aldrig att känna att något var mitt fel. men han slet och han reste fram och tillbaka och han satsade hela sig själv i oss. med mig. men tillslut kom vi till en punkt där vi insåg att det livet inte fungerade. det fungerade inte att han fortsatt hade kvar hela sin bas nere i serbien men levde ifrån sverige. det fungerade inte för mig att lämna allt här. igen. det fungerade inte. han krävde det heller aldrig från mig, han sa det aldrig och jag kände det heller aldrig från honom. det var jag och mitt jävla samvete som hela tiden satte käppar i hjulen för oss. jag vet inte. han är mitt livs kärlek och när man ser det på det sättet så kan jag inte förstå hur jag släpper det. hur jag kan släppa det av den anledningen att jag inte kan flytta med honom. jag vet inte, jag kan inte formulera det för mig själv heller. vi hade det på känn, båda två, nu när jag ser tillbaka på allt. våra sista dagar, innan allt sades, var helt fantastiska. som om vi skulle suga ut det sista ur varandra och det fina som vi visste att vi var. den kvällen la vi oss. vi låg och kollade på varandra i ögonen och såfort han sagt mitt namn så började jag gråta. hejdlöst. han efter mig. vi sa inte ett ord. vi grät men vi rörde inte varandra. som om vi visste att vi skulle spola över allt och välja att fortsätta på något som vi båda förstod inte skulle gå mera. vi sa egentligen inget till varandra, förutom att vi älskade varandra, förutom varandras namn och hur ont allt gjorde. men vi sa inget mer. sista kyssen. han packade, jag höll mig undan. trodde jag skulle gå sönder. han likaså. jag vet inte, dimmigt och suddigt och nästan som ett jävla dödsbesked men så mycket panik och sorg. jag körde honom till flygplatsen. han grät. men vi sa inget. när vi kom fram till parkeringen gick vi ut och han tog ut sina väskor och sen stod vi och kollade på varandra och grät. tills han kom fram och tog tag i mig och kysste mig. mycket, intensivt. jag vet inte hur länge. länge men ändå inte tillräckligt länge. sen sa han "sista gången" och jag nickade och vi gav varandra en sista kyss. sen gick han. sen följdes vi av dagar av ren destruktivitet. där han ringde eller smsade mitt i natten och grät eller skrev hur detta inte var logisk alls för att jag nästa natt var den som ringde eller smsade. det avtog. mer kanske för att det inte fanns mer att säga och inte för att det slutade kännas. nu, inatt har vi inte hörts på nästan en vecka. alls. jag har gått sönder. jag ifrågasätter allt men vet inte om det är saknaden som gör att jag omvärderar alla mina jävla beslut och om det kommer förändras. jag vet att det inte går att leva på kärlek endast, jag vet att det inte är bra att försöka med något som en gång slutade vara ett allternativ. men jag vet också att vi hör ihop. eller vet jag det, gör vi det? hade vi verkligen lämnat varandra om vi verkligen hörde ihop. jag vet inte ut eller in. men ja. vi är över. /t.