Nu?

Det finns gränser och skeden där man tänker att gränsen är nådd. Sen finns min gräns. Inte för att låta stark eller prestigefull på något sätt. Jag ser det bara som ren idioti och inget annat. Men min gräns är nu nådd. Fast den nåddes för flera år sedan, egentligen. Det har varit för mycket för att jag nu ska klara av det på egen hand, jag har låtit det gå för långt och jag har inte sett vad det gjort med mig. Jag fick en sån jävla uppvakning för två dagar sedan. Min bästa vän, jag, vin. Och hon formulerade det ena efter det andra och hon grät. Jag grät. Jag tappade muren helt. Öppnade alla jävla kanaler inom mig och jag kunde längre bara inte hålla ihop det. Jag har gått runt och trott att mina närmaste luras av mig och varit nöjd med det, för jag luras, för jag vill ha det så. Men hon sa "jag sitter och pratar om min oväsentliga skit men jag ser dig blöda på andra sidan men jag kommer inte in innanför muren, jag kommer inte in". Och hon grät. Jag grät och kunde inte kolla henne i ögonen. Jag höll för ögonen med händerna. Inte för att jag skämdes för min gråt utan för att jag inte kunde kolla på henne utan alla mina murar och lager som ett skydd. Jag var helt blottad. Hon sa, antigen löser du det på egen hand med att ordna en samtalskontakt och fortsätter i ditt mönster, med att försöka lura oss alla att du ska ta tag i det. Eller så kollar jag upp allternativ som du sen väljer mellan. Och jag kunde inte be om hjälp, jag kunde inte säga orden. Men hon sa "jag börjar kolla samtalskontakter imorgon och skickar allternativ". Aldrig har jag känt mig så naken, blottad och svag men på samma gång så sedd, älskad och trygg som i den stunden. Loopen av känslor var sjuk. Kanske är detta vändningen. Jag vill säga att det är det men jag vågar inte, än. Jag vågar inte tro att jag börjat ta ner en, två, tre tegelstenar från min mur. Men jag hoppas så att detta är min vändning.