Sista kapitlet i V.

Så, idag var dagen kommen. Min sista dag på ett jobb som format mig på så många olika sätt och i så många olika sammanhang. Jag har mött några av de bästa människorna jag vet och jag har mött människor som varit av den värsta sorten. Jag är lika glad för att jag träffat båda sorterna för jag har lärt mig så mycket av båda. Ett par av kollegorna jag fått och som kommit att bli några av mina bästa vänner är något av det jag sörjer mest. Det har varit en dygd att få komma till ett jobb där ni varit min trygghet, där vi tagit emot varandra oberoende av vilket humör vi varit på och hur dagsformen varit. Vi lärde oss varandra och den trygghet är det som fått mig att hålla ut i ett annat sånt jävla dårhus. Och mina barn. Mina barn. Som gett mig äran att bli insläppta i deras känsligaste men också finaste och fulaste. De har visat mig sidor av sig och delat med sig av tankar och känslor. Vi har skrikit på varandra, bråkat, gråtit men fan vad vi skrattat och haft kul. Och fan vad ni lärt mig saker, om människan, om livet. Om allt däremellan. Jag är er evigt tacksamma och jag vet att ni aldrig kommer förstå även om jag de senaste månaderna, under min uppsägningstid, kämpat så mycket med att få er att förstå att jag inte tröttnat på er, att jag inte tappat hoppet om er och att jag helst av allt alltid hade velat ha er under mina vingar. Lika viktigt som det är att kunna skapa relationer är det också viktigt att lära sig att avsluta dem och få dem att avsluta i tid där vi för varandra kan vara det där varma, fina minnet av en vuxen som trodde på er och en ungdom/ett barn som släppte in mig i deras innersta. Det är med så mycket vemod jag tillslut valde att lämna. Jag hade hittat min drömtjänst, jag älskade den. Jag visste exakt vem jag var i den, jag visste vad jag kunde kräva, vad jag behövde göra och vad jag inte skulle göra. Jag älskade min tjänst. Men alla andra omständigheter tog över i mig och som ett gift så tog det tillslut över allt i mig. Den arbetsplatsen jag varit på i nästan 5.5 år är för mig den giftigaste plats jag varit på. Och på samma gång, det finaste stället jag kunde komma till - på grund av er, mina kollegor och vänner, och er, mina barn. Omständigheterna tvingade bort mig därifrån. Jag hatar det och jag sörjer det och jag har i ett års tid vetat att jag måste bort men trots det har jag idag haft samma reaktion i kropp, själv och tanke som vid ett dödsfall. Utifrån låter det absurt men inom mig är det inget annat än logiskt och för oss som delat den här resan är det inget annat än förståeligt. Idag tackades jag av, på det finaste av alla sätt. De ord ni delade med er av till mig, de presenter, den kärlek och era tårar. Mina tårar. Det är för mig något jag ska försöka fokusera på och bära med mig av när jag tänker på arbetsplatsen som jag tillslut flydde ifrån. Det är den känslan och bilden jag vill ha kvar, inget annat. Jag hade formaterat min mobil och lämnat över den till en ny kollega och alla nummer var raderade. Hon kom in till mig och sa att det ringde någon efter mig. Det var en av mina ungdomar som ringde för ett sista hejdå, som ville säga det sista sista från honom och två av hans vänner som också var ytterligare två till av mina ungdomar. Han skrattade, skämtade och vi pratade om de andra killarna och deras hälsningar. Tårarna rann och jag grät i tystnad. Jag sa "hälsa dom andra två, att de ska vara rädda om sig själva" och han svarar "jag ska hälsa dom att du sagt att de är fula som stryk" och jag skrattade och han sa "nej vet du, om det är något vi tre vet så är det vad du tycker om oss och vi ser allt du gjort för oss". Mitt hjärta brast, för det samtalet summerade så mycket av mina relationer till mina barn och ungdomar. Trygghet till att säga det man tänker på, humor, kärlek och tacksamhet - åt båda håll. Jag ska inte bara glorifiera detta, det har varit ett helvete med många av ungdomarna också och det har varit hot och våld och situationer som skrämt livet ur mig. Det har varit på liv och död emellanåt. Men igenom detta har jag och mina kollegor varit varandras största hejarklack och varandras tryggaste stöttepelare. Efter alla hejdå och efter alla samtal och lyckoönskningar, ser jag er stå där. Min klick. Vid utgången. Ni gråter, jag gråter. Ni släpper ut mig och jag går. Tänker att det var ett avslut jag kommer bära med mig föralltid. Jag hinner inte gå en meter innan en mamma till en av mina ungdomar kommer förbi av en slump och vi möts där. Jag med tretal påsar av presenter och blommor och med gråten i ögonen och hon säger "vet du, jag skiter i coronan, jag måste ge dig en kram" och hon kramar om mig och kollar på mig och säger "tack för allt du gjort för barnen du träffat" och mina tårar rinner, hennes likaså. Hon puttar ömt iväg mig och sparkar lätt i luften och säger "den största lyckospark som finns". Jag vet inte. Allt summerades så fint idag. Min kontakt med mina kollegor som blivit mina vänner, mina barn och föräldrar. Jag är glad för alla avslut den här dagen gett mig. Jag kommer föralltid minnas denna tid, med både sorg och tacksamhet.På måndag den 7 februari börjar nya äventyr på ett nytt kontor, en ny stad, med en ny tjänst. Jag hatar att det stället fick mig att lämna min drömtjänst men jag måste hitta tillbaka till allt och komma ur denna sorg innan jag en dag, förhoppningsvis snart, åter kan söka mig till samma tjänst men på ett annat ställe. Jag är inte klar.