Det här med ångest över träningen.
Idag var jag ganska mör i både stjärten och benen efter gårdagens cykeltur och såklart kom ångesten som ett brev på posten. Ångest för att jag inte tränat alltså, inte värre än så, men ändå. Är det inte märkligt? För några månader sedan fick jag hjärtklappning av tanken på att röra på mig och idag sköljer rastlösheten över mig som en tsunami och det börjar klia i hela kroppen på mig. När jag tränar kan jag koppla bort allt annat, koppla bort vardagen, släppa kontrollen över barnen, hemmet, djuren, allt, men när jag sitter still kommer verkligheten ikapp mig. Idag hade jag tänkt springa en vända, men efter en tuff dag med barnen så kände jag att det inte var någon bra idé, en får inse sina begränsningar och välja mellan pest eller kolera. Troligtvis hade det inte blivit något bra pass och därför valde jag istället att avstå helt. Jag får försöka få till ett pass imorgon istället innan vi åker mot Karlstad och lämnar barnen hos farmor och farfar och resten av helgen ska spenderas i Rättvik på classic car week och troligtvis kommer träningsmöjligheterna vara ganska begränsade då. Dessutom börjar jag känna mig stressad för anmälningen till cykelloppet i slutet av augusti då jag ännu inte löst det med betalning. Jag får försöka plocka ihop lite kläder och skor som bara ligger och skräpar och kasta ut till försäljning på Facebook. Jag hade tänkt önska mig det i födelsedagspresent (nähä, det har ni inte hört va?) men efter noga övervägande har jag nog bestämt mig för att vara lite realistisk och inte fira min födelsedag alls. Jag fyller trots allt bara 25 och det känns inte som något värt att fira, vi får satsa på 30 års kalas om ett gäng år istället! :) Inte så träningsrelaterat kanske, men ändå aktuellt. Hur det än är så kommer jag springa lidingöloppet i september och det är betalt och klart redan (heja mig) Ha det gott!