Skönt mör i kroppen!
Nu sitter jag i soffan med benen i kors, datorn i knät och en iskall bacardi breezer i handen bredvid mig. Det är jag värd. Så jävla värd! Vi tog en tur på cyklarna till Lindesnäs och käkade glass, jag faster Jessi och gubben.Ja, ni läste rätt. Gubben. Min alltså. Han köpte en Nishiki veteranracer som han donat i ordning och idag var dagen D. Inte till att börja lätt heller? Nej, lika bra att göra det rejält på en gång, ingen minns en fegis, eller hur det nu var. Solen gassade på rejält men benen rullade lätt på tramporna, sjukt skön känsla må jag säga. De timmarna jag spenderat på cykeln har verkligen gett utdelning. Inte ens de värsta backarna kändes lika vidriga att cykla uppför som de brukar, värmen till trots. Peter imponerade han med, trots att han inte tränat på väldigt, väldigt länge så höll grundkondisen måttet och han hakade på oss hela vägen. 60 km, 22km/h, 420 höjdmeter och runt 24 grader i skuggan, en bra jävla tur! Att börja träna är verkligen det bästa jag någonsin gjort och Jessi är ensam skyldig till att jag drog tummen ur och började.Endorfinkicken en får under och efter ett bra träningspass är helt oslagbar, verkligen oslagbar. När benen känns som tuggummi efteråt, svetten rinner och pulsen känns som en virveltrumma, då vet en att en haft ett bra pass.