"Jag är hopplös när jag är svag"

ADHD. Ja, vad ska man säga... många tror att det är en sjukdom som går över men så är inte fallet. Det är en funktionsnedsättning som utan rätt verktyg kan göra det väldigt jobbigt för individer som får diagnosen. En av dom individer är då jag. Nu är det 2 år sen jag fick min diagnos, och jag kan ärligt säga det är en lättnad fortfarande samtidigt som det kan vara fruktansvärt jobbigt ibland. Anledningen till att jag skriver detta inlägg är för att jag läste en intervju med Sarah Dawn Finer idag som handlade om att bli diagnostiserad med ADHD. Adhd, finns i två versioner. ADHD och ADD. ADHD är förkortning för Attention Deficit Hyperactivity Disorder, ADD är också ADHD men utan hyperaktiviteten. Det som jag fastnade för i artikeln med Sarah var just sättet hon beskrev sin diagnos på, "– Det är ingen sjukdom, de flesta människor i världen lever med det här utan att de blir diagnostiserade, man klarar sig alldeles ypperligt. Men om man inte mår bra, så är det inte lätt. För jag är orimligt kapabel när jag är kapabel. Men jag är hopplös när jag är svag." Just den beskrivningen om att känna sig hopplös när man är svag den känns igen. Eftersom man har funnit kopplingar mellan psykisk ohälsa och NPF-diagnoser. Det är nämligen som så att personer med diagnosen ADHD löper 10 gånger högre risk att utveckla psykisk ohälsa, och ni som känner mig vet att även jag har varit där. Så beskrivningen: "jag är hopplös när jag svag" känns verkligen igen. Jag känner också igen beskrivningen att vara orimligt kapabel när man väl är det. För är det något jag väl märkt när det kommer till diagnosen är att känslorna är tusen gånger starkare än vad kanske andra skulle uppleva. Detta kan jag inte bevisa men det är så det känns inombords i alla fall. Hjärnan går på 190 varje dag, utan stopp och nödbroms men det finns verktyg för det och det är jag glad för.