Vi har alla saker vi inte berättar för omvärlden

Kampen med att vara kroniskt sjuk - den om något är så jävla tröttsam.  Ursäkta ordvalet men det är precis så jag känner.  Tänk er själva, att dag ut och dag in alltid vakna med smärta som inte går över, ibland är den konstant molande, ibland kommer den som ett rejält knivhugg och ibland är det en kombination av dem två. I början var det bara på ett ställe, om man har tur stannar det där men har du otur; då angrips flera leder. Du är inte mer än ynka 30 år snart men har en kropp som kan liknas vid en 80åring. Du kan knappt gå vissa veckor, du kan inte använda dina händer överhuvudtaget på grund av smärta vissa dagar. Men du är ju tvungen för annars blir inget gjort. Mediciner är du vid det här läget van vid, vare sig det är tabletter eller numera varannan vecka med injektioner.  Kampen är dagligen, 24 timmar om dygnet. Inte konstigt att man är trött både psykiskt och fysiskt. Ovanpå allt det är du också psykiskt sjuk i förlossningsdepression. Om livet ska jäklas så ska det jäklas ordentligt.