- Ingen är viktig, på riktigt.

När jag var yngre, alltså tonåring så längtade jag efter att bli vuxen, jag tror faktiskt nästan alla gjorde det. Och livet idag som vuxen är så mycket bättre än vad jag kunde föreställa mig? fan. Jag bestämmer själv? Vilken otrolig känsla. Inser jag nu som snart 30 åring. jag tyckte verkligen att det var jobbigt att vara barn och även när man räknades som ung vuxen, fan alltså, jag ville bara bli vuxen på riktigt. Och nu är jag här. Fy vad skönt. Det jobbiga med att vara en vuxen är faktiskt att inte trampa någon på tårna? Hur i hela friden gör man det ens? Direkt man öppnar munnen så är det någon som undrar ”hur kan du säga så? Hur kan du tycka så” Och då är jag bara en helt vanlig människa, jag hade aldrig orkat vara offentlig. Det har jag inte i mig märker jag. Men det är väl också exakt det som gör att jag har svårt för de flesta, det ska alltid gapas om vem som gjorde fel, vem som tyckte så och vem som tyckte si. Inget av det är egentligen viktigt. Allt är liksom okej ändå. Det är okej att tycka olika, det behöver inte bli ett sånt jäkla liv för det. Oftast blir det ju det. Enbart för att människor tror att de är så himla speciella och viktigare än andra. tyvärr är det ju inte så. ingen är egentligen viktig, medans ”alla” är exakt lika viktiga. Det är komplicerat det där. Och helt ointressant.