Skuldernas klippa.

Jag skriver till dig som någon annan. För det känns lättare då. Någonstans är allt detta, så himla svårt att förstå. Du mådde långt ifrån bra, men det skulle ju stanna mellan oss två. Försöker se allt ifrån ett annat perspektiv, men perspektivet jag hittar, är alltid mitt eget. Jag försöker låtsas, låtsas som att det aldrig har hänt. Trycker bort alla känslor jag någonsin har känt. När det för dig i livet borde ha vänt. Den dagen jag vände kinden till. Någonstans hoppas jag att du vet vad jag vill, och ville, någonstans där tiden står still. Skulden äter upp mig inifrån, jag borde ha förstått, men jag får sätta känslorna på paus. Schemalägga min sorg till en annan dag. Jag borde ha förstått hur ont det gjorde att vara ditt jag, jag borde inte gett mig, varit tyst, sett på, det borde varit lag. Jag önskar att din eviga natt, äntligen blivit till dag.