Längtar till helgen! (Hoppas inte att min ex-make råkar illa ut!)

Jag är lite fundersam. Jag trodde aldrig att jag skulle tycka synd om min ex-make Patrick. Jag kanske inte alltid var världens bästa hustru. Jag kanske var "för krävande" med vissa saker. Jag försöker att se det så här: -"Jag är inte krävande, jag är en människa med behov. Precis som vilken annan kvinna som helst därute." Jag begriper mig inte på människor som inte har åsikter, eller vill något med sina liv. Dessa människor ser jag som "lågstatus-människor", tyvärr. Jag hade förväntat mig lite mer dans och ett glamorösare liv, men fick inte det. Jag kände mig sviken och lurad! Jag älskade under vissa perioder hunden mer än honom, och mitt arbete, givetvis. Sedan hade jag inte riktigt kunnat släppa att jag hade börjat att "kära ner mig" i Staffan under den perioden. Det hade börjat att tända till mellan oss redan i början av mitt äktenskap med Patrick. Till en början förstod jag inte varför. Men så blev det vi till slut. Allt känns mest tragiskt just nu. Jag vill inte att det går dåligt för min ex-make och han vill inte att det går dåligt för mig heller. Så vi hyser ingen bitterhet emot varann. Vi är trots allt gamla elever från Lázárs dansskola bägge två. Men vi började att dejta först när vi träffades på Universitetet.