Nu börjar att bli riktigt orolig över Staffans minne!

Nu börjar jag snart att gå i taket. Staffan har frågat mig två gånger idag vilken dag det är. Det är onsdag. Okej, jag har visst överseende eftersom han har haft en stroke som han aldrig kommer att återhämta sig från. Det är den tragiska sanningen. Jag blir lite irriterad eftersom det känns som om han börjar låta som många av mina klasskamrater som kunde fråga samma saker flera gånger. Dessa hade inte haft några strokes, men det berodde väl på för mycket supande, lathet och arrogans antar jag väl. Jag kan förlåta Staffan eftersom han har aldrig varit elak eller ogin emot mig.