TANKAR OM JOBB

Jag fick för ett tag sedan en fråga om vad mitt jobb betyder för mig. Efter min kvällstur i torsdags var jag så fylld av jobbtankar och då kom jag plötsligt på att svaret fortfarande inte dykt upp här. Orsaken till att jag då var så fylld av jobbtankar var att jag hade tvivlat så starkt på mig själv inför ett arbetsuppdrag, men så fick jag ihop det rätt bra till slut ändå. (varför känns det så himla konstigt att berömma sig själv högt då man ändå inom sig är nöjd med sin insats?) Min chef har låtit mig prova mina vingar genom att jag flera veckor på rad nu fått rapportera från riksdagens frågetimme, alltså från den entimmes långa debatten i riksdagen alla torsdagar där oppositionen grillar regeringen. I torsdags hettade det till rejält mellan beslutsfattarna. Jag blev då så osäker på vad som är okej att skriva ut och hur man skriver en nyhetstext då politiker bokstavligen tilltalar varann på ett jäkligt sätt. Dessutom tilltalar de varann på finska, vilket leder till att jag blir skitosäker på om jag uppfattat alla finska uttryck rätt.  Men jag skrev ihop min text och andades ut. Kanske det blev helt okej ändå? Så ser jag att min telefon ringer och att det är min chef. Damn, texten var säkert helt skit. "Det här är verkligen en av dina bättre texter Sofia", sade han. Herre du milde vilken lättnad och glädje. Jag tror inte han vet hur mycket den kommentaren betydde för någon som verkligen drömmer om att göra en karriär inom branschen. Jag gick iväg på en middagspaus och under pausen pep det till min arbetschat. En av reportrarna berömmer min artikel. Jaa, i den stunden var jag verkligen så glad att det inte ens hade stört mig i fall min middagspasta hade varit dränkt av koriander och ingefära. Inser nu att det blev ett långt svar och fortfarande har jag inte riktigt formulerat vad mitt jobb egentligen betyder för mig. Jobbet är inte allt, verkligen inte. Men det är jätteviktigt för mig eftersom jag på allvar älskar att få skriva. Jag skulle nog aldrig vara redo att  offra familj, vänner eller kärlek för jobbet. Däremot har jag insett hur väl man kan hålla kontakt med varandra även om man inte bor på samma ort, och hade någon i dag frågat mig om jag vill jobba som USA-korrespondent i två års tid så hade jag inte tvekat en sekund.