Fysisk saknad
Det är väl dags att krypa till korset och erkänna det; jag är en fysisk person. Jag älskar kroppskontakt, och det är nog faktiskt inget som jag skäms för egentligen. Jag älskar kramar, pussar, kyssar, sex (och jag är inte ensam om det) och inte allra minst myyyyys. Förutom kyssar och sex inte bara med min pojkvän. Jag ger gärna en tjejkompis en puss på kinden och mina killkompisar har fått otaliga kramar. Jag är helt enkelt en fysisk person, men har inte alltid varit. När jag var liten (med liten menas från blöja till skostorlek 32 åldern) så hatade jag fysisk kontakt. De enda som komma nära mig med kramar var morfar och mamma, och de fick kramar, mys och pussar i stora mängder. Men ingen annan, det var ingen ide. Min far konstaterade då jag var 2 år att han och min mormor aldrig skulle kunna tävla i samma klass som min morfar och mamma.Men idag är det som sagt det absolut bästa som jag vet! På fest är jag helt utan tvekan den som delar ut pussar till alla vänninor, jag kramas alltid när jag hälsar på folk, att ha min lillasyster i knät när vi ser på film är en självklarhet och jag somnar bäst i min pojkväns armar! (Jag börjar starkt fundera på om jag inte är nordisk?!)Nu är alltså pojkvännen på 5 dagars dyngfylla (dumperfestival, 3-hjulstraktor för de som inte vet) och jag saknar honom redan. Hur hemskt det än låter så saknar jag honom inte psykiskt utan fysiskt. Ska kräva mycket för att jag ska sakna någon psykiskt, jag är uppvuxt utan en pappa som jag träffar 4 veckor om året och jag är tillsammans med en karl som jobbar på båt (dvs att han teoretiskt sett är borta halva året men inte i sträck). Jag saknar honom!saknar