Arg och beslutsam
Hej!Jag behöver nog egentligen ventilera men slutar med tona ord. Kan inte riktigt kontrollera mina egna "onda" tankar om mig själv. Känner mig äcklad, ensam, uppgiven, jagad, arg, rädd och slut på en och samma gång. Så jävla trött på att låta dessa idiot tankar förstöra mitt liv, det är definitivt en motivation som ger mig styrka. Det är som att nu när jag börjat äta regelbundet så har jag inte längre rätten att må dåligt. Det enda settet att det ska få vara ett problem är om jag är så pass kraftlös att jag knappt orkar gå ut genom dör. Men samtidigt så vill något inom mig inte tillåta mig må bra när jag väl har ätit och känner ork att göra saker. Orken lågs istället på att må dåligt och trycka ner mig själv för det jag ätit. Så varför gör jag såhär mot mig själv? Det är så onödigt, tråkigt. Vad spelar det egentligen för roll hur man ser ut? Livet har så mycket annat att ge, utanför denna lilla bubbla jag levt i under SÅ MÅNGA ÅR! Varför ska det ha någon betydelse? Vem fan gör jag det för? Ingen, absolut INGEN bryr sig om hur jag ser ut, vad jag väger eller gör. ALLA är fullt upptagna med sina liv och deras problem. Jag är så trött på att vara så inne i min sjukdom att jag inte kan ta in andras känslor och mående, att fundera över hur mycket jag ätit vid något specifikt tillfälle där jag anisett mig ätit mer än tillräckligt och därför tillåtit det förstör hela dagen, trött på att missa chanser , misslyckas pga min ork som tagit slut för fort och därmed har jag inte kunnat slutföra viktiga projekt för mig som skulle gett mig bättre förutsättningar till arbete, vänner, resor mm, trött på att känna mig så jävla ensam och skrika inombords men inte ett pip kommer ut då sjukdomen har/haft sådant järngrepp om mig så jag knappt kunnat andas och istället hanterat den med motion, mat eller ingen mat för att "överleva" ångesten. Trött på hela skiten helt enkelt! Jag vill vara fri, uppleva, känna, finnas till för andra, se, höra, beröra, lyckas, spridda glädje och kärlek, ta mig an nya projekt och slutföra dom, börja tycka om mig själv på både insidan och utsidan, acceptera mina brister och hylla mina starka egenskaper, älska och kunna bli älskad, för den person jag är. Jag har lagt elva år på att tänka på hur många kilon jag väger och bevakat varenda matbit jag stoppat i mig, nu får det fan i mig vara nog! Jag vägrar tillåta mig själva att hitta ursäkter för att slingra mig ur det här denna gång, jag vägrar öslå en enda minut till, jag är värd att må bra, vara lycklig, skratta, ta livet med en nypa salt. Jag kan inte skjuta upp det här längre. Det kommer blir tufft, svårt, ångestfyllt, skrämmande osv MEN priset gör det värt det. Ett liv, fri och lycklig, starkare än någonsin. Nu jävlar!Till alla därute med samma problem, kämpa! Det finns en annan sida och jag är säker på att den är betydligt enklare att leva i, för såhär ska det INTE behöva vara. Punkt slut. Var rädd om er Mycket kärlek