Falska indentiteter!
"Let me take a photograph of you" spelas som bakgrundsmusik och jag försvinner i mina tankar för att sortera, bearbeta och försöka hinna med processen i mitt huvud. Jag börjar uppleva fördelarna med att äta och orka. Nåt jag reflekterat över idag och som jag konstaterat efter dagens möte är att jag inte kunnat komma i kontakt med mina känslor på väldigt länge. Nu börjar jag kunna det igen. Det är jobbigt men samtidigt en extrem lättnad då jag är en känslomänniska i grund och botten. Det är som en del av mig varit borta och sakta men säkert börjar komma tillbaka. Musiken och skrivandet har varit som omöjligt och därmed har jag varken förmått att skriva låtar eller skrivit rent generellt nästan någonting alls! Det har fått mig att känna mig låst, inspärrad och fast. Förut kunde jag skriva en låt på mindre än tjugo minuter men den senaste tiden tog det mig månader att få till en text och tills dess var den känslan över som jag hade från början och övergick till en ny, vilket relaterade till väldigt osammanhängande låttexter. NU kan jag känna att någonting börjar ändras i hela kroppen men även själen. Jag är inte min ätstörning jag är JAG, hon som är rolig, som kan gråta, skratta, känna, ta in intryck, uttrycka känslor, hjälpa andra, se och höra, beröra, beundra och som är berikad av drömmar och ambitioner. Hon som vågar stå för sina starka åsikter, hon (JAG) börjar vakna! Jag får rysningar i hela kroppen av att känna det här, det ger mig mod att fortsätta kämpa, tro att jag faktiskt är värd att må bra, klara av saker, vara nöjd med min kropp och att lyckas med projekt jag vill påbörja och slutföra för att nå mina drömmer och mål som legat under isen i åratal och väntat tålmodigt på den här förändringen jag börjar ta mig ann nu. Ännu har jag inte vågat mig på låtskrivandet, det skrämmer mig då jag vet att det finns SÅ MYCKET att hämta som jag inte vet om jag är redo att möta ännu. Men skrivkrampen börjar avta och det är definitivt en bra början. Tålamodet är inte min starka sida, vill gärna att allt ska ske över en natt men tyvärr fungerar inte det så enkelt. Speciellt inte med en ätstörning man levt med i elva år, som blivit sin enda falska identiteten, de enda man känner till. Jag är rädd. För jag vet ärlig talat inte vem jag är utan min ätstörning. Jag vet att det kommer göra ont, jag kommer äcklas av mig själv, kritisera, hitta ursäkter, vilja gå tillbaka till det enda jag vet, MEN jag kommer inte låta dom rösterna stoppa mig! Jag vägrar, jag har inte tid att öslå bort mitt liv på något som egentligen inte alls ger mig lycka på något sett eller vis. Det enda det bidrar med är elände, misär och ensamhet! Jag skulle nog säga att ensamheten är värst av allt och jag vill inte vara ensam mer. Jag kanske inte vet vem jag är eller exakt vart jag ska men ensam vet jag med säkerhet att jag inte vill vara mer.. Istället tänker jag skjuta sjukdomen i pannan och skriva om allt det den inte vill höra då det relaterar till att monstret i mig krymper av att jag öppnar mig för omgivningen och även för mitt sanna (JAG) om sannings. Det sticker i ögonen på "hen" kan jag då lova! För jag vill inte vara bästavän med en dödlig sjukdom, jag vill istället lyssna på vänner och familj som faktiskt kan ge mig sanningen som jag själv just nu inte alltid har. För vad är det för vän som enbart ger än självhat och som får än att isolera sig från alla som egentligen bryr sig om en. Jag menar rent logiskt är det här tänket absurt! Ger mig aldrig, för jag är starkare än den. Jag är förkyld idag, passat på att legat i soffan och vilat, kollat vloggar, letat inspiration, varit på möte och nu sitter jag med en stor kopp kaffe och hoppas på att det ska få mig att vakna till liv lite, för känner att jag gärna hade varit till fruktståndet och unnat mig några goda frukter till kvällens fruktsallad som jag ska avnjuta till ett avsnitt Robinson under kvällens" robinson tv-häng" med mamma och alla djuren. Mys!Nu ska jag sluta mitt skrivande för den här dagen och bege mig till fruktståndet innan det är dags att börja laga middag. Ikväll blir det lax och spenat! Gud vad jag längtat efter spenat, hehe.. Var rädd om er Mycket kärlek