Om att springa, eller inte springa
En stukning. En sån där riktig klanteri-stukning som aldrig ens hade behövt hända. En stukning jag borde söka mer vård för än vad jag redan gjort, men som jag låter bli för att jag inte vet om jag vill veta. Mitt andningshål. Min hjärnvila. Min enkla lösning. Min livboj. Min batteriladdare. Min paus. Alla mina pauser. På paus. Det kan verka så enkelt, att bara byta ut. Men träna något annat då? Och som jag har tränat annat. Men det är en särskild saknad att inte kunna springa. Faktiskt inte ens klara av att gå speciellt långt. Att inte kunna låta benen trumma fram utan tanke och andas friskluft och ha allting och ingenting på en och samma gång. Så jag sprang lite ändå. Och det är ju aldrig en lösning. Och så fick jag börja om. Så lär man sig vad som gör ont. Vad som gör mindre ont. Vad som inte gör ont. Och så testade jag lite på löpbandet på gymmet. Höll ut. Sprang flackt i jämn takt. Lovade kroppen att inte överraska den. Tänkte att det gick bra. Kroppsscannade. Betraktade mitt löpsteg i spegeln. Irriterade mig på den där jävla personen bredvid mig som mer än en gång, trots väldigt (!) många löpband väljer att stå precis exakt på bandet bredvid mitt. Ser henne snegla på min display trots att hon tror att jag inte märker och vill skrika att JAG SER DIG OCH KAN DU SLUTA OCH HADE JAG KUNNAT VÄLJA HADE JAG VÄL FÖR FAN INTE ENS SPRUNGIT INOMHUS. "Jag springer på löpbandet tills foten känns bra" sa jag. För skogsturerna får nog vänta ett litet tag till. Ja, till och med backarna måste jag gå uppför. Sedan stod jag där en onsdag. Med skola i huvudet, och två sjuka barn, och en ovilja mot att stå på crosstrainern IGEN.Så snörade jag på mig skorna, öppnade dörren, tände pannlampan och sprang mina långsammaste 4 kilometer på länge. Vilade kroppen i varje backe uppför och belönades med kraft att öka farten när det blev flackt. Blev kall om kinderna och varm i hjärtat. Gav hjärnan vad hon så länge bett om. Lyssnade. Och kände efter hur länge fotleden höll. Det kanske finns ett hopp om spring igen. Och imorgon ska jag nog faktiskt ändå ringa sjukgymnasten. HEJ!