Älvkungen - Johann Wolfgang von Goethe

    Vem rider så sent i stormens dån? En fader det är med sin späde son. Och gossen har det så gott på hans arm: den känns så fast, och hans famn är varm.   Min son, varför döljer du rädd din syn Älvkungen, far, där i skogens bryn, älvkungen med krona och släp du väl ser?- Ett töcken, min son, och intet mer!   "Du väna barn, kom, följ mig åt! Av mig får du lära mång lek och låt. Av brokiga blommor står stranden full, min moder skall klä dig i skrudar av gull."   Min far, min far, du hör väl ändå, vad älvakungen lovar mig få?- Var lugn, var lugn, min älskade pilt!- i vissna löven susar det milt.   "Kom, fagra gosse, kom följ mig blott! Mina döttrar vårda dig ömt och gott. Mina döttrar, de svinga i ring var natt och vagga och söva dig in min skatt."-   Min far, min far, du ser då väl nog älvkungens döttrar i dyster skog?- Min son, min son, nu ser jag det gott: de gamla pilar skymta så grått.-   "Din fägring mig lockar, jag har dig så kär, jag tar dig med våld, om ej villig du är."- Min far, min far, han hårt i mig tar, älvkungen gjort mig så illa, far!   Sin häst han rysande sporrar i hast och håller det kvidande barnet fast. Sin gård omsider når han med nöd. Då låg i hans armar gossen död.   Älvkungen är en gripande dikt och visa skriven under Romantiken av Johann Wolfgang von Goethe, ursprungligen på tyska. Goethe inspirerades av gamla sägner och folktro.   Antingen handlar dikten om ett ont väsen som lurar i skuggorna och försöker locka till sig pojken. Fadern lägger aldrig märke till Älvkungen annat än att pojken blir skrämd och pratar om honom. De skyndar sig fram igenom den mörka skogen på sin hästrygg, skyndar sig innan det är för sent. Om inte fadern och sonen faktiskt är förföljda så kan texten tolkas som att pojken har insjuknat och yrar. Det pojken i så fall beskriver är hur döden närmar sig - och slutligen får sitt grepp om honom. Pojken dör. Romantiken kännetecknas bland annat för sin fascination av mystiken, känslan och det undermedvetna. En fascination som tydligt träder fram i Älvkungen. Språket är även använt så att poesin kan anpassas till en visa. Älvkungen finns komponerad med en skrovlig röst och piano. Mest känt är exemplet av Franz Schubert.   /Elina