Moments kapitel - Epilog

Prev.  ”I don't think it's that easy Niall...” ”No, but you have to do it. I don't want to break up with you because of the fans, that's not right at all.” ”I don't want that either.” ”Then you have to fight, and I'll fight for you.” säger han och ser rakt in i mina ögon. ”I love you.” ”I love you more.” svarar han innan vi börjar kyssa varandra.      Det har gått hela sex år, nästan exakt, sen den där kvällen då One Direction hade premiär för sin första film. Tänk vad saker och ting ändrats sen dess. Egentligen är det lite sjukt när man tänker på det. Det har hänt så mycket i vårt förhållande och även runt omkring. Så mycket har ändrats, och jag vill inte ta tillbaka något av det.   ”Darling!” hör jag Niall ropa från övervåningen. ”Yes!” svarar jag. ”Have you seen my light blue jeans?” ”They're on the sofa.” svarar jag, då jag kan se dom hänga över soffryggen. Niall svarar inte, men jag hör tydligt dom snabba fotstegen i trappan. ”Thank you. I really have to hurry now.” han springer upp med byxorna i handen, och jag ser på klockan.   Om en halvtimme behöver vi vara på Heathrow Airport för att Niall ska åka på den allra sista delen av den sista turnén med One Direction. Tanken gör mig ledsen, men jag blir ändå glad över att jag kommer få träffa honom oftare. Dock kommer det göra ont i mig att se honom ledsen, eftersom jag vet att han egentligen inte vill sluta. Killarna har visst inte riktigt lika mycket fans längre, fast nästan som förr, och efter nio år som band tyckte deras management att det var dags att lägga av.   ”I'm ready.” Niall kommer ner till köket, där jag är, med en fullpackad resväska. ”Let's go then.” säger jag och går mot hallen för att ta på mig mina skor.   Tjugo minuter senare kommer vi in på flygplatsen och som vanligt tar Niall inte den vanliga vägen till flyget, utan vi går en annan väg som gör att vi kommer ner direkt där planen är.   ”Are you ready?” frågar jag innan han ska gå till kontrollmannen och sen träffa resten av killarna. ”Yes, I think so.” Hans ögon vattnas. ”Come here.” Jag drar in honom i en sån kram som han alltid ger mig så fort jag är ledsen. En kram som ger lite trygghet. ”Remember to enjoy everything, and don't think about all the sad things until the last concert. Okay?” fortsätter jag, och sen släpper jag honom från kramen. ”Sure.”   Niall ser ner på min mage och lägger handen på den. ”See you soon.” säger han. ”We'll see each other soon too.” säger jag. ”I know.” svarar han, och jag känner hur mina ögon vattnas. ”I love you.” ”I love you. And have a great time.” Vi kysser varandra, och sen försvinner Niall för en sista gång.   Jo, det där med magen... Jag är faktiskt gravid. Tänk att det finns en liten krabat där inne. 2 månader gammal är den lille bebisen där inne. Jag vill gärna ha en liten flicka. Jag älskar när barn har sådär söta kläder som går i samma färgton, speciellt på tjejer, och jag skulle ääälska att kunna klä min egna dotter så. Niall däremot, han vill gärna ha en liten grabb som han kan spela fotboll med. Typiskt honom... Men det som är lite bra med att killarna slutar med allt nu är att Niall kommer kunna vara hemma och uppfostra det lilla barnet. Jag vet inte om jag hade klarat det så bra själv. Jag hade väl fått ta hjälp av Eleanor.     Jo just det, Eleanor och jag har kommit varandra väldigt nära under åren. Hon har blivit lika nära vän som jag är med Amanda och Emelie. Eleanor och Louis flyttade till en villa nära vår för snart två år sen, och det är gångavstånd på tio minuter. Det känns väldigt bra, eftersom vi båda blivit lämnade ensamma här i London när killarna varit på turné. Vi har bara kunnat sticka över till varandra, och det har inte känts så ensamt. Emelie och Amanda bor kvar i Sverige. Jag vill att dom ska bo här, men eftersom båda fått jobb hemma i Stockholm kan dom inte flytta hit. Dock kommer dom och hälsar på minst varannan månad. Jag hoppas att dom så småningom inser att det är helt underbart att bo här i London.   Mamma var inte särskilt glad när jag sa att jag hade planer på att flytta hit, hem till Niall. Pappa var rätt så lugn, och John hade väl inte direkt någon åsikt om det. Jag brukar åka dit rätt så ofta, och det är dom nog glada för.   ”Cas?” här jag Eleanor ropa. Som vanligt kommer hon in utan att knacka. ”In the livingroom!” svarar jag, och en halv minut senare kommer Eleanor instörtandes. ”Is everything okay?” frågar jag, eftersom hon verkar vara exalterad över något. ”Yeah, yeah. Everything's just fine.” ler hon. ”No, is it really?” ”Yes.” ”Tell me what it is.” tvingar jag henne. ”Okay, okay.” säger hon, och tar ett djupt andetag. ”I'm pregnant too.” Hon ställer sig upp i soffan. ”No you're not?” frågar jag med vidöppen mun. ”Yes I am! Look, I have the test!” Hon ger testet till mig, och jag ser att hon talar sanning. ”Oh my god! Congrats!” Jag ställer mig också i soffan och vi kramar om varandra. ”Does Louis know?” frågar jag. ”Yes, I made the test before he left.” svarar hon med ett stort leende. ”And we'll be mom's almost at the same time!” ”Yes, this was so fun!” säger jag glatt.   Alltså, jag är helnöjd med mitt liv, det kunde inte blivit bättre. En ny bästa vän, hon är gravid, jag är gravid, jag bor i London, och framförallt så har jag min fästman Niall, som jag älskar till månen och tillbaka.       The end. Och där var novellen slut. Det känns lite tomt att inte skriva mer på denna nu, men det ska bli kul att börja på en ny!  Än så länge har jag inte helt bestämt vad den ska handla om, men det lutar mycket åt att Zayn kommer vara en av huvudpersonerna. Vad tycker ni om det?    Det skulle vara kul om ni kommenterade vad ni tyckte om novellen i helthet - bra, dålig, tråkig, rolig, konstig, fantasifull - hur ni tyckte att den var. Skulle vara bra att veta, för då vet jag vad jag ska tänka på till nästa novell. :)   Ni är bäst för att ni läser, så tack. xxx