I think I\'m doing just fine, compared to what you\'ve been doing

Då:Var jag ytlig, trångsynt och envis. Jag var väldigt tankespridd och var nog rätt inne i min egna bubbla. Jag var nog lite svår att få kontakt med, om det inte var på mina villkor vill säga. Jag gjorde det som jag kände för, och passade det inte mig så sket jag bara i det. Jag var reserverad av mig. Jag lät inte människor klampa in mitt liv, även fast jag innerst inne ville det. Så satt jag upp mina murar. Jag kunde lätt stänga ut andra från mitt liv, för att jag själv behövde tid för mig själv. Jag var frågvis. Jag ifrågasatte mycket saker, mycket mer saker än vad jag egentligen borde. Jag struntade mycket i vad andra tyckte och framförallt kände. "lite får man tåla" och "äsch det går över" körde jag med. Jag tog saker och dagar som de kom, jag var inte någon som planerade saker. Jag var nog någon som testade gränser lite för ofta. Starta konflikter och bråk var jag duktig på, eftersom jag var så pass envis och rapp i käften. Jag fick någon form av "kick" av att göra saker som man egentligen inte borde göra. Jag var en krävande och målmedveten person. Ville jag ha något, så såg jag fick det. Jag var sån som ville hämnas och ge igen, om någon hade gjort något mot mig. Jag var kaxig och trodde nog att jag var mer självsäker än vad jag faktiskt egentligen var. Jag var oftast glad. Att vara glad, det var bra. Man kom undan med mycket då. Jag kämpade nog mycket med mig själv, vem jag var, varför jag var som jag var ibland.. och försökte hitta någon form av balans i livet.Nu:Är jag fortfarande ytlig, en gnutta för trångsynt, och definitivt mer envis. Eller åtminstonde envis på ett bättre och nyttigare sätt. Jag är fortfarande väldigt tankespridd och kan lätt försvinna in i allt tänkande. Jag är inte svår att få kontakt med, snarare tvärtom. Jag ger av mig själv, det som jag vill ge. Jag gör fortfarande som jag känner för, men vet att det finns saker som man inte bara kan välja bort i livet. Jag gör saker som jag kanske inte vill, men som jag måste göra. Hur skulle det se ut annars? Jag är fortfarande reserverad av mig. Om det märks lättare idag eller inte, vet jag dock inte. Jag låter inte människor storma in i mitt liv om jag inte vill ha dom där. Vill jag det, så är dom glatt välkomna. Jag har kvar mina murar, mitt skydd. Jag stänger inte ute folk som betyder något för mig. Gör jag det, så har jag mina anledningar till det. Jag är fortfarande frågvis, dock inte på samma intensiva sätt som då. Jag vet när jag ska lägga mig och vad man frågar och inte frågar. Jag bryr mig om andra, bryr mig mycket om vad andra känner. Känslor har blivit oerhört viktigt för mig. Så den kalla och bittra sidag är nästan borta. Vad jag inte bryr mig om är vad andra tycker. Jag är som jag är. Jag är nöjd med det, vad andra tycker om mig är inte viktigt då. Om jag inte beter mig illa vill säga. Jag är fortfarande lite av den typen som tar dagarna som de kommer och har lite svårt för att planera. Jag testar fortfarande gränser. Jag kommer nog alltid att vara sån. Jag startar inte några konflikter om jag inte har en bra anledning till att göra det. Jag är lugnare, smartare än så. Fortfarande rapp i käften, men på ett bättre sätt. Helt klart. Jag gör inte saker som jag inte borde göra. Jag tror man växer ifrån sånt. Jag är en krävande och målmedveten person. Jag hämnas inte, jag försöker att låta bli sådant. Leder oftast bara till mer problem. Jag är än idag kaxig. Jag ser det som både en bra och dålig egenskap. Jag är sjävlsäker, och jag är ofta glad. Glad för att jag är glad. Är inte glad om jag inte är glad. Jag kämpar fortfarande en hel del med mig själv, och försöker hitta balans i mitt liv.Mycket har förändrats, och mycket finns kvar. Men jag är fortfarande jag. Man förändras inte alltid till det sämre.. ibland kallas det för att mogna.